På söndag skall ni ha röstat klart på senaste Poplistan, som ser ut att få många låtar med extra höga poäng. OBS! Det blir ingen popgåta på söndag utan först nästa onsdag.
1. Laura Marling: 5. Unga Laura Marling kan sin Emmylou Harris. Smått briljant. Det var dock lite av en resa från första lyssningens håglösa applåder till sista lyssningens stående ovationer.
2. Khoma: 3. Med viss förvåning inser jag att jag gillar de galopperande gitarrerna. Jissenedå. Var och varannan dag hittar jag sidor hos mig själv jag inte vill veta av. Snart köper jag nitbälte och skriver till imaginära B.O-spalter om hur mycket jag hatar syntare.
3. Method Actors: 4. Feelies, någon? Är ju svag för sånt häringa postpunkeri. Smått nervig historia, men låten är på tok för lång. Hade jag varit Marlon Brando i Method actors så hade jag klippt tvärt efter ca 3.12 (med reservation för att searchers-gitarrerna då hade fått flyttats fram på bekostnad av en vers). Låter det rörigt? Alltså, tänk er låten som hypotenusan av kvadrantens pi upphöjd i bla bla bla
4. Sharon Jones: 3. Det här berör mig föga. Har inget emot en historielektion, men det får gärna tillföras nåt nytt. Om man vill göra där och då blir det bättre med en nypa här och nu.
5. Caribou: Apart sväng av lönnlövet Snaith (tror inte han är tysk, Ingemar). Snaith är som sagt mattesnille. Tydligen är hans pappa professor i matematik, farföräldrarna var matematiker, systern hyllad, ja just det, matematiker. Snaith berättar i en intervju att pappan är lika nördig i matematik som han är i musik. Runt middagsbordet hos familjen Snaith snackades det inte väder, tomatpriser och grannens ruskiga frisyr. Nix, här fördes det sinnesutvidgande diskussioner om Wiles bevis på Fermats sista teorem och nonkommunikativ algebra (ja, frågar ni mig så är ju det synnerligen nonkommunikativt). Kan tänka mig att Matte-Berg hade gett bort sin skivsamling för att få vara en fluga på väggen vid en av de familjesammankomsterna. :) I alla händelser menar Snaith att matematik inte spelar så stor roll i hans musikaliska skapande (även om Bowls antyder att det nog visst betyder en del). Istället vill han, liksom alla artister av rang, förmedla ett spektra av känslolägen. Och det gör han ju med all den äran.
6. Radio Dept: 5. För oss som gillar Saint Etienne (Söderberg, är du av eller på?) är det här en riktig poppärla. Om det är någon som undrar så är det Thurston Moore som i låtens början håller en liten sedelärande monolog om marknadskrafternas fördärv av ungdomskulturen. Skivan, clinging to a scheme, är också finfin.
7. Broken Bells: 2. Har förstått att detta är poplistans stora älsklingar. Kan bara konstatera att jag ensam får bekämpa denna ondskefulla pophydra. Skämt åsido, kompetent pop, men i mina öron är det här destillerat vatten.
8. Golden Gilter: 3. Rösten är söt, men låten lämnar inga avtryck. Jag läste nånstans att deras influenser är Pink Floyd och Saint Etienne, kan inte säga att jag hör det i den här låten.
9. LCD Soundsystem: 5. Kungen av tjusiga stölder är tillbaks. Drunk girls riktigt osar av närmast straffbart tydliga influenser. Det låter Bowie à la Lodger och white light/white heat lång väg - och det är naturligtvis Murphys syfte. Det finns ingen som hyllar sina hjältar med störe finess än LCD. Nu är det här inte en favorit i LCDs kanon, men lik förbannat finner jag mig trallandes som en fåntratt. Dumpop när den är som smartast.
10. Paul Weller: 4. Mycket imponerad den första lyssningen, framförallt av den fantastiska produktionen. Men som hos Ingemar dalar intresset - om än inte ner i det lägsta betygsträsket. Där finns det bara plats för en ondskefull pophydra. :)
Tack, Fredrik. Jag satt länge och undrade vilken låt som "Drunk Girls" liknade. Det är klart det var "White Light/White Heat" med VU.Jag köper den stölden. Jag vet dock inte vad Lou och John säger om det hela. Snaith är kandensare. Jag vet inte vad jag fick detta med att han var tysk ifrån.
Apropå Drunk girls så kom jag på vilken låt på Lodger den liknade: boys keep swinging. Apropå white light/white heat:tror inte Cale bryr sig ett dugg om "lånet", han har uttryckt sig uppskattande om LCD och som bekant gjort en lysande cover på all my friends. Mer tveksamt med Lou, en mer bitter, förgrämd och misantropisk individ får man leta efter. Men musiken går ju inte av för hackor. Lyssnat en del på hans märkligaste skiva, Bells (glöm metallmaskinhuvud eller vad den heter) senaste tiden. Lou kvider manierat som om varenda fiber i kroppen kvävs av anspänning. Helbisarr, men märkligt tilltalande.
I många år brukade jag lyssna på radioprogrammet P3 pop kl 22.00 på måndagskvällarna. Jag lyssnade aldrig på det direkt utan brukade spela in det på en c-90 kassett och trycka på autoreverseknappen så att bandet vände sig av sig själv och då fick man in sådär 3/4 av programmet. Sen brukade jag spela upp det under långpromenader, det räckte ungefär Stensjön runt. Det ultimata P3 popbandet var nog Radio department, Ika Johannesson och Hanna Fahl spelade dom i nästan alla program minns jag det som. Tyvärr gick min kassettbandspelare med sönder och jag slutade lyssna på programmet. Det har vart tyst om Radio department ganska länge men nu när jag hör dom igen här på poplistan tänker jag att jag måste ha tag i ett kassettdäck igen, ett med autoreverse. Tillverkas det såna nuförtiden? P3 pop sänds fortfarande i alla fall. The Golden filter låter också som ett P3 pop band, Broken bells också.
Betyg
1 Laura Marling 3 2 Khoma 2 3 Method actors 4 4 Sharon Jones 3 5 Caribou 3 6 Radio dept 5 7 Broken bells 5 8 Golden filter 5 9 Lcd 1 10 Paul W 4
1. Laura Marling 5 p. 2. Khoma 1 p. 3. Method actors 3 p. 4. Sharon Jones 2 p. Inte dåligt, men har jag inte hört det förut - många ggr? Fast bättre? 5. Caribou 2 p. 6. Radio dept 2 p. 7 Broken bells 5 p. 8 Golden filter 3 p. 9 Lcd 1 p. 10 Paul W 2 p.
1. Laura Marling: 5. Unga Laura Marling kan sin Emmylou Harris. Smått briljant. Det var dock lite av en resa från första lyssningens håglösa applåder till sista lyssningens stående ovationer.
SvaraRadera2. Khoma: 3. Med viss förvåning inser jag att jag gillar de galopperande gitarrerna. Jissenedå. Var och varannan dag hittar jag sidor hos mig själv jag inte vill veta av. Snart köper jag nitbälte och skriver till imaginära B.O-spalter om hur mycket jag hatar syntare.
3. Method Actors: 4. Feelies, någon? Är ju svag för sånt häringa postpunkeri. Smått nervig historia, men låten är på tok för lång. Hade jag varit Marlon Brando i Method actors så hade jag klippt tvärt efter ca 3.12 (med reservation för att searchers-gitarrerna då hade fått flyttats fram på bekostnad av en vers). Låter det rörigt? Alltså, tänk er låten som hypotenusan av kvadrantens pi upphöjd i bla bla bla
4. Sharon Jones: 3. Det här berör mig föga. Har inget emot en historielektion, men det får gärna tillföras nåt nytt. Om man vill göra där och då blir det bättre med en nypa här och nu.
5. Caribou: Apart sväng av lönnlövet Snaith (tror inte han är tysk, Ingemar). Snaith är som sagt mattesnille. Tydligen är hans pappa professor i matematik, farföräldrarna var matematiker, systern hyllad, ja just det, matematiker. Snaith berättar i en intervju att pappan är lika nördig i matematik som han är i musik. Runt middagsbordet hos familjen Snaith snackades det inte väder, tomatpriser och grannens ruskiga frisyr. Nix, här fördes det sinnesutvidgande diskussioner om Wiles bevis på Fermats sista teorem och nonkommunikativ algebra (ja, frågar ni mig så är ju det synnerligen nonkommunikativt). Kan tänka mig att Matte-Berg hade gett bort sin skivsamling för att få vara en fluga på väggen vid en av de familjesammankomsterna. :) I alla händelser menar Snaith att matematik inte spelar så stor roll i hans musikaliska skapande (även om Bowls antyder att det nog visst betyder en del). Istället vill han, liksom alla artister av rang, förmedla ett spektra av känslolägen. Och det gör han ju med all den äran.
6. Radio Dept: 5. För oss som gillar Saint Etienne (Söderberg, är du av eller på?) är det här en riktig poppärla. Om det är någon som undrar så är det Thurston Moore som i låtens början håller en liten sedelärande monolog om marknadskrafternas fördärv av ungdomskulturen. Skivan, clinging to a scheme, är också finfin.
7. Broken Bells: 2. Har förstått att detta är poplistans stora älsklingar. Kan bara konstatera att jag ensam får bekämpa denna ondskefulla pophydra. Skämt åsido, kompetent pop, men i mina öron är det här destillerat vatten.
8. Golden Gilter: 3. Rösten är söt, men låten lämnar inga avtryck. Jag läste nånstans att deras influenser är Pink Floyd och Saint Etienne, kan inte säga att jag hör det i den här låten.
9. LCD Soundsystem: 5. Kungen av tjusiga stölder är tillbaks. Drunk girls riktigt osar av närmast straffbart tydliga influenser. Det låter Bowie à la Lodger och white light/white heat lång väg - och det är naturligtvis Murphys syfte. Det finns ingen som hyllar sina hjältar med störe finess än LCD. Nu är det här inte en favorit i LCDs kanon, men lik förbannat finner jag mig trallandes som en fåntratt. Dumpop när den är som smartast.
10. Paul Weller: 4. Mycket imponerad den första lyssningen, framförallt av den fantastiska produktionen. Men som hos Ingemar dalar intresset - om än inte ner i det lägsta betygsträsket. Där finns det bara plats för en ondskefull pophydra. :)
Tack, Fredrik. Jag satt länge och undrade vilken låt som "Drunk Girls" liknade. Det är klart det var "White Light/White Heat" med VU.Jag köper den stölden. Jag vet dock inte vad Lou och John säger om det hela.
SvaraRaderaSnaith är kandensare. Jag vet inte vad jag fick detta med att han var tysk ifrån.
Fredrik, jag saknar poäng på Caribou.
SvaraRaderaFredrik - Och om jag inte får in poängen idag på Caribou, så hotar jag med att nästa popgåta ska innehålla en massa andragradsekvationer :)
SvaraRaderaOj, femman har fallit bort. Här kommer den: 5
SvaraRaderaApropå Drunk girls så kom jag på vilken låt på Lodger den liknade: boys keep swinging. Apropå white light/white heat:tror inte Cale bryr sig ett dugg om "lånet", han har uttryckt sig uppskattande om LCD och som bekant gjort en lysande cover på all my friends. Mer tveksamt med Lou, en mer bitter, förgrämd och misantropisk individ får man leta efter. Men musiken går ju inte av för hackor. Lyssnat en del på hans märkligaste skiva, Bells (glöm metallmaskinhuvud eller vad den heter) senaste tiden. Lou kvider manierat som om varenda fiber i kroppen kvävs av anspänning. Helbisarr, men märkligt tilltalande.
Ha ha, ett straff värre än döden. Jag skickar femman en gång till för säkerhets skull: 5 (F-E-M)!
SvaraRaderaI många år brukade jag lyssna på radioprogrammet P3 pop kl 22.00 på måndagskvällarna. Jag lyssnade aldrig på det direkt utan brukade spela in det på en c-90 kassett och trycka på autoreverseknappen så att bandet vände sig av sig själv och då fick man in sådär 3/4 av programmet. Sen brukade jag spela upp det under långpromenader, det räckte ungefär Stensjön runt. Det ultimata P3 popbandet var nog Radio department, Ika Johannesson och
SvaraRaderaHanna Fahl spelade dom i nästan alla program minns jag det som. Tyvärr gick min kassettbandspelare med sönder och jag slutade lyssna på programmet.
Det har vart tyst om Radio department ganska länge men nu när jag hör dom igen här på poplistan tänker jag att jag måste ha tag i ett kassettdäck igen, ett med autoreverse. Tillverkas det såna nuförtiden? P3 pop sänds fortfarande i alla fall.
The Golden filter låter också som ett P3 pop band, Broken bells också.
Betyg
1 Laura Marling 3
2 Khoma 2
3 Method actors 4
4 Sharon Jones 3
5 Caribou 3
6 Radio dept 5
7 Broken bells 5
8 Golden filter 5
9 Lcd 1
10 Paul W 4
1. Laura Marling 5 p.
SvaraRadera2. Khoma 1 p.
3. Method actors 3 p.
4. Sharon Jones 2 p. Inte dåligt, men har jag inte hört det förut - många ggr? Fast bättre?
5. Caribou 2 p.
6. Radio dept 2 p.
7 Broken bells 5 p.
8 Golden filter 3 p.
9 Lcd 1 p.
10 Paul W 2 p.
Inga kommentarer idag
SvaraRaderaLaura 3
Khoma 2
The method 2
Sharon Jones 5
Caribou 1
Radio Dapt 4
Broken Bells 4
The Golden 2
LCD 2
Paul Weller 4