Visar inlägg med etikett Way Out West 2012. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Way Out West 2012. Visa alla inlägg

tisdag 14 augusti 2012

Gästskribent Maria Bergh sammanfattar intryck från Way Out West, Alt-J bäst



Cool, calm och qualified

Ljudet är öronbedövande, stegras som en vildhäst som försöker slita sig från mängden. Sitter på avstånd, men tar ändå på mig öronpropparna. The Refused gör entré och alla saliga och förhoppningsfulla fans strömmar dit. Själv sitter jag med mitt 55-åriga öra och läppar på ett glas rött istället. Skönt att slippa gå ner dit, helt enkelt. Min snart 60-årige konsertkompis Ingemar  har just skuttat dit ner, full av förhoppning och nyfikenhet. ”Det här bandet måste man se och höra” , menar han.

W.O.W. Way Out West, här är jag för första gången. Intrycken samlar sig och jag slås direkt av denna organisation som verkar styra med fast hand. Bara detta att ta sig in, verkar följa ett inlärt mönster. ”Guld alkoholfri”, står det på mitt endagarsarmband. Något likt får i fållor, tar vi oss sakta in och jag letar mig fram mellan artiga leenden. Här är medelåldern runt 25 år och jag får lust att nicka igenkännande för varje 50-åring jag ser. Vi är inte många, cirka fem procent, enligt Ingemar. Han säger också något som får mig att studsa till lite:

”Här ser du bara vita unga medelklassungdomar, med utbildning och speciellt kvalificerad musiksmak”. Smalare än vad de flesta festivalbesökare vill ha, menar han. Var är då alla brunögda, krullhåriga, mörkhyade välutbildade ungdomar, med liknande musiksmak? De tycks vara ungefär lika många som vi i övre medelåldern.
Månne en ledtråd till detta skulle kunna vara det som fått mig själv att tveka att gå på denna omtalade festival tidigare år, nämligen priset. Hur många ungdomar utan stöd av föräldrar eller studiemedel, har egentligen råd att gå hit? Rätt många har dock hittat hit. Kanske har de alla sparat till detta eller satsat hälften av sitt studiemedel, för att gå på en så driven och kvalitativ festival, utnämnd till världens bästa musikfestival, om jag minns rätt. Vida känd för sin fantastiska repertoar, med kvalitativ musik. Band som blir kända efter att ha spelat här och band som redan är kända av en kräsen publik. 

Personalen måste ha gått på minst en sjuveckorskurs, för att kunna hålla denna goda standard. Alla här är vänliga, lugna och städade. Här tillåts ingen att falla ur ramen- så arbetarklassen bör nog inte göra sig allt för stort besvär- eller?
Bra eller dåligt? Fantastiskt imponerande festival, där kvalitet, kunskap och kontroll kan stå som epitet. Ja, det är intressant att vara här; välkomnande också för den som tillhör de fem procenten. Mark Lanegan Band tilltalar mig mycket, påminner mig- som inte är någon musikexpert- lite om Doors.  Florence + the Machine når upp med ljuv stämma ända upp till stället där vi tar vårt glas vin och The Black Keys gjorde vad de kunde, så länge vi var kvar.

Men med tanke på årets heta diskussion om hur festivalen väljer att enbart sälja vegetarisk mat och den känsla av väldrillad ordning som förmedlas, börjar jag undra något. Tänk om festivalen egentligen arrangeras av Ingvar Kamprads IKEA eller, Gud förbjude, av Scientologikyrkan eller Jehovas vittnen- eller av veganrörelsens ibland diktatoriska falang (vilka de nu kan vara)? Elak tanke, förmodligen. Troligen arrangeras allt helt enkelt av kunniga kvalificerade och coola musikälskare. Också.

Till sist fortsätter vi kvällen med att åka till Trädgårdsföreningen. I baren försöker mitt frökenaktiga jag hålla reda på någon slags köordning, för att kunna skynda mig till nästa konsert, med the ALT-J. En (för övrigt mörkhyad) yngling blir lite lack på mig och försöker få mig att inse att kösystem inte fungerar. Med min envishet fungerar det dock och jag får min öl. Går in i salen och sveps genast med av ALT-J:s intelligenta, vackra och poetiska spelstil. Hela konserten är alltigenom strålande. Helt betagen och nöjd, går jag mot utgången med Ingemar. Han ska stanna kvar, men först hinner vi tala lite om torsdagskvällen. Ingemar och jag är överens. Imponerande publiktält och scener, som givit oss först Mark Lanegan Band, sen Florence + the Machine- och till sist ALT-J.  ALT-J hade ”allt”.  Och för festivalen finns bara ett ord: W.O.W. !

Maria Bergh, nöjd festivalbesökare

fredag 10 augusti 2012

Intryck av Dag 1 på Way Out West

Alt-J


Kom hem klockan 2 i morse och kl 1 idag är det nya akter. Därför blir detta bara en kort summering av mina intryck, inga poäng 1-6.

Thurston Moore - Jag hade kanske väntat mig lite mer "riktig musik" a la senaste albumet "Demolition Street", men det blev mest det vanliga gitarrgnisslandet, som på Sonic Youth-konserter. Ibland fungerade det dock bra, det ska tillstås. Det var helt OK men inte mer.

Mark Lanegan Band - Gjorde vad som förväntades av honom. Helt OK.

Florence + The Machine - Lyssnade på avstånd uppe vid Björngårdsvillan och därifrån ska man egentligen inte göra någon bedömning. Men det lät bra. Jag gillar Florence - en av de mest intressanta utländska kvinnliga popartisterna.

Refused  Jag hade hyfsat höga förväntningar på dem. Och de lät väl bra och sångaren Dennis Lyxzén var på gott och snacksaligt humör. Ändå kan jag inte låta bli att jämföra med The Hives och deras frontman Pelle Almqvist. Någon magisk spelning blerv det inte. Ännu en konsert som var sådär, men när ska den riktiga höjdaren komma?

The Black Keys  En av huvudakterna tillsammans med Blur skulle väl bli det där lyftet, eller? Nej, inte alls. Jag har gillat en del låtar på skiva och detta unga bluesrockbaserade band har ju blivit riktigt kommersiellt stora i och med senaste albumet El Camino, som sålt lika bra som Springsteens senaste i USA. Men vad händer? Spelningen är tafflig. Deras livekonsert ska vara lite råa, men duon blir inte något White Stripes live i alla fall. Efter halva konserten kommer det in en basist och keyboardkille, men det hjälper inte. Var finns engagemanget? De verkar inte ha kul, långa pauser mellan varje låt, inget flow precis. Det verkar som många ungdomar i publiken gillar denna bluesrock och tror de har hittat en ny popgenre att älska och så har det blivit detta band. Man blir ledsen när man tänker på hur bra ett band som Ducks Deluxe (som jag nyss recenserat när de spelade i Vänersborg), som har musiker, som skulle spelat skjortan av dessa "valpar", men där Ducks tjänar nada i jämförelse. Men sånt är livet. Detta var den största besvikelsen denna första dag.
Sorry, Hot Chip. Ni spelade samtidigt på en anann scen och jag gjorde nog fel prioritering här.

Alt-J  Jag lämnar Black Keys-konserten i förtid för att förhoppningsvis finna något mer upplyftande musikmässigt på Trägårns scen. Lång kö var det, men in kom man. Tack för det, för Alt-J är faktiskt det band som jag hoppas mest på av alla akter på WOW: Och äntligen!!! Så bra. Detta unga band från Cambridge, låter är helt egensinniga. De sjunger ibland stämsång i klass med Fleet Foxes, men mer skruvat och med glimten. De har en fantastisk sångare och bandet ser ut att stortrivas här. De är så fantasifulla i sitt sätt att spela att ni som inte har hört dem, bör lyssna på An Awesome Wave rakt igenom så förstår ni vad jag menar. Kanonbetyg alltså.

Bob Mould spelar efter Alt-J och han kör Sugars album Copper Blue rakt igenom. Och det är BRA detta också. Här var det ös från första början, punktempo men med melodi (Där har du något att lära Thurston!). Riktigt bra, nästan i klass med Alt-J.
Så var denna första dag över. Den började segt får man säga, men jag behövde alltså gå över till klubbarna för att den riktiga WOW-känslan skulle infinna sig.

måndag 6 augusti 2012

Lite av varje, Way Out West närmar sig

Alt-J. Blir det höjdpunkten på WOW?


* Så närmar sig popårets höjdpunkt, Way Out West. På torsdag drar det igång och den blir
nog för mig den mest intressanta dagen. Jag siktar in mig på följande: Thurston Moore, Deportees, Mark Lanegan Band, Florence + The Machine, Refused, The Black Keys, Alt-J och Bob Mould, de två sista på Trägårn.

* Ni som har Twitter kan följa mig på WOW. Jag lär vara i farten ordentligt då. Jag misstänker att det gäller Malin här på Poplistan också.

* Lite metainformation: Det är alltid kul när man ser att många andra har varit inne och läst på Poplistans blogg. I år har jag ju satsat en del på intervjuer, vilket har slagit väl ut, vilket är kul. Även en del konsertrecensioner har nått många läsare. Här är lite statistik:

Segerintervju med The Amazing  230 träffar
Intervju med Winhill/Losehill   117 träffar
Konsertrecension av Jonathan Wilson  68 träffar
Konsertrecension av Ducks Deluxe  48 träffar
Konsertrecension av Winhill/Losehill  41 träffar
Intervju med Jonathan Wilson  33 träffar
Intervju med Sean Tyla  28 träffar

* Jag har under sommaren läst "Please Kill Me - den ocensurerade historien om punken".
Mycket bra bok. Tack Ingemar S för lånet. Det är mycket sex, drugs and rock'n'roll, mest drugs.
Jag gillar att den är skriven helt och hållet i dialogform, det gör att den känns extra genuin och realistisk.

torsdag 2 augusti 2012

Way Out West - Spelprogrammet klart

 

Så är då spelprogrammet klart. Detta kommer jag att kolla in. Några krockar blev det tyvärr,
så ibland får man gå mellan tälten.

Torsdag  9 augusti

15.00.  Oberhofer   Inga större färväntningar på dessa, men kanske överraskar de
16.40.  Thurston Moore - Bör man ju se
16.50.  Deportees - Irriterande dubelbokning. Ser väl början på Thurston och sedan Umegänget
19.10.  Florence + The Machine  - Ska se henne
20.15.  Mark Lanegan Band   - Bra gäng
20.30.  Refused  - Jag måste ju se dem. Om jag tröttnar på larmet går jag till Lanegan.
21.40.  The Black Keys  - Yes. Måste se. Bra live.
22.00.  Hot Chip  - Irriterande krock. Blir nog tvungen att försaka dem. Kanske hinner med slutet.
23.15.  Alt-J - På Trägårn. Måste se.
23.15.  Lower Dens - Park Lane. Ajaj. Vilken krock. Måste skippa dem.
23.30.  El Perro del Mar - Trägprn Lilla - Kanske kan se slutet.
00.15.  Bob Mould  - På Trägårn. Vilken klubkväll. Bara digga vodare.
01.45.  Cloud Nothings - Också Trägårn. Men frågan är om jag orkar detta larmet så sent...

Fredag 10 augusti

13.00.  War On Drugs  - Såg dem ifjol, men ser dem gärna igen förstås.
14.45.   Saint Vincent  - Kan bli bra live.
15.10.  Billy Bragg  - Krock med ovan. Om inte Saint Vincent håller, så kollar jag Bragg.
16.15.  Afghan Whigs  - Sett förut. Kompetenta.
17.15.  First Aid Kit - På Flamingoscenen. Sött, men ser dem hellre på liten scen.
18.30.  Wilco - Tredje gången jag ser dem.
21.00.  Bon Iver - Andra beöket på WOW.
22.15.  Blur  - Ska bli intressanta att se
00.00.  Swans - Pustervik
01.30. Django Django - Park Lane. Tveksamt om jag är vaken då.

Lördag 11 augusti

13.00.  Jonathan Richman  - matiné, men det passar nog honom.
14.00.  Ben Howard - Lugn musik
15.10.  Frida Hyvönen - Måste se
16.15.  Ornette Coleman - Kollar väl en stund på denne legend
PAUS - Skippar Laleh och Frank Ocean. Men Bobby Womack är inte inlagd än...
21.00.  Miike Snow - Känsla av att detta blir bra live
21.00.  Mogwai  - Krockar. Sett dem förut och kollar väl in slutet
22.20.  Kraftwerk  - Ska jag förstås se. Med 3D-glasögon på.
23.30.  Lightships - På klubb. Orkar/Hinner nog inte dessa. Synd.

måndag 23 juli 2012

Ornette Coleman till Way Out West!

Jösses! Vilken häftig bokning. Jag gillar när WOW vidgar vyerna. Och bokningen
av 82-årige jazzgiganten Ornette Coleman är verkligen kul. Jag får nog lyssna in
Coleman på Spotify och YouTube en del, för någon jättekoll på honom har jag
inte, pinsamt nog. Laleh är också bokad, men henne kan man undvara.

tisdag 10 juli 2012

Artister på Way Out West 1 - Klubb

Alt-J överraskande bekantskap



Det är drygt en månad kvar till den stora popbegivenheten i år. Way Out West har i år
ett enormt bra startfält. En hel del favoriter och kända band och en del som man måste
kolla in på Spotify eller YouTube, för att bilda sig en uppfattning om vad de spelar för
musik och om det kan vara något att ha.
Jag börjar med banden på klubbarna. Där är det extra noga att kolla in i förväg vilka
artister man kan tänkas gå på, eftersom man inte bara kan slinka förbi ett band i
Slottsskogen. Här måste du göra ett medvetet val.
Jag börjar med några stycken klubbakter i bokstavsordning:

7 Seconds - hardcoreband från Kalifornien som funnits sedan 1984. Låtarna är runt 1,5 -
2 minuter långa.

Adolescents - liknande det förra. Punkband från L.A. med kultstämpel.

Alt-J  Trodde detta var hip-hop, men jag bedrog mig ordentligt. Spännande band som
påminner lite om Radiohead. Kan tänkas gå på detta.

Bob Mould  Solo från denna Husker Du-kille. En konceptspelning där han framför det
20 år gamla albumet "Copper Blue", som spelades in av hans dåvarande band Sugar.
Låter som något jag kan tänka mig att gå på.

Bowerbirds  man/kvinna-duo som spelar lugn, behaglig musik.

Boy & Bear  Lugn, indoe med folkton som lockar mig. Och så har de en fin orgel.

torsdag 5 juli 2012

Kraftwerk till Way Out West


 

Otroligt! Som om jag inte redan var nöjd med artisterna till årets Way Out West, så kommer
beskedet att man bokat  självaste Kraftwerk. Detta tyska band skapade den moderna elektroniska musiken och har influerat så många band att det knapp går att föreställa sig.



Jag minns när jag för första gången lyssnade på gamla mästerverket från 1974 "Autobahn" -
bilarna som susade förbi från ena högtalaren till den andra ackompanjerat av syntklanger och trummor.

Så sent som i april i år var jag och familjen i New York och besökte MOMA, Museum of Modern
Art, där det var en utställning om Kraftwerk. Den veckan spelade man även på detta museum, men
de två konserterna var slutsålda sedan länge.

Det är extra kul att läsa att bandet kommer att göra det speciella 3D-framträdande, som man bara
gjort trre gånger innan, dels på nyss nämnda MOMA i New York i april och på Sonarfestivalen i
Rio De Janeiro. Senast Kraftwerk var i Sverige var 2004, då man spelade på Cirkus i Stiockholm och på Arvikafestivalen.

torsdag 17 maj 2012

Bobby Womack till Way Out West

Så kul. Bobby Womack, en av de stora soulsångarna, kommer till Way Out West.
Womack föddes i Cleveland, Ohio 1944. På 60-talet sjöng han gospel och soul
tillsammans med sin bror Cecil under namnet Womack Brothers. De spelade in på
Sam Cookes skivbolag SAR Records. Bobby spelade också gitarrist i Sam Cookes
kompband under en tid. Senare bildade de gruppen Valentinos och gjorde bl.a. låten
"It's All Over Now" som senare blev en stor hit med The Rolling
Stones.

Womack gifte sig senare med Sam Cookes änka Barbara Campbell bara
några månader efter Sam Cookes tragiska död. Womack hade på 70-talet vissa
framgångar på de amerikanska hitlistorna, t.ex. med "Lookin' For A Love" 1974.
Womack gjorde bl.a. ledmotivet till filmen "Across the 110th Street" (svensk
titel "Massakern på 110:e gatan". Titellåten har återanvänts av Quentin Tarantino
i filmen "Jackie Brown" 1997 och i Ridley Scotts "American ganster" 2007.
2009 invaldes Bobby Womack i Rock and Roll Hall of Fame. (Saxat från
Wikipedia)

I år har Womack givit ut sitt första album med originallåtar på 18 år. Det heter
"The Bravest Man In The Universe" och producerat av en viss Damon Albarn
från Blur. Det är ju intressant eftersom Blur också uppträder på WOW. Vi kan
nog förvänta oss att dessa två akter spelar samma dag och att Womack dyker upp
på Blurs spelning eller vice versa.

Här har ni nu den mycket fina "Across the 110th Street":


tisdag 8 maj 2012

Nicholas Jaar m fl till Way Out West

Semifinalisten i senaste Poplistan Nicholas Jaar kommer också till Way Out West eller
snarare Stay Out West, eftersom han spelar på klubb. Men hans drömska musik kan nog
vara värt att kolla in. Dessutom kommer den nya lysande stjärnan på folkpophimlen
Ben Howard, drömpopduon Memory House samt Iggy Pops nya favoritband Jacuzzi Boys.
Här kommer dem:




torsdag 26 april 2012

Fler artister till Way Out West



Så drällde det in några fler namn till årets Way Out West. Av dem har de flesta varit med på Poplistan, t.ex. Mark Lanagan, Ane Brun, Miike Snow, Kindness och John Maus. Dessutom kommer Frida Hyvönen och Oberhofer. Vilken festival det blir i år. Rena julafton.

måndag 26 mars 2012

Way Out West annonserar flera nya spännande namn.

Vilken festival det blir i år i Slottsskogen. Tre nya, häftiga namn har basunerats ut idag och alla har varit med på Poplistan, två av dem helt nyss. Först har vi elecetropoparna Hot Chip. De knep en sjätteplats vecka 21-22 2010 med "I Feel Better". Och detta band har många bra låtar i sin reportoar, så det lovar mycket gott. Nästa fina gäng är Django Django, som kom femma med underbara
låten "Wor" vecka 8-9 i år. Detta är ett spännande genre-överskridande band med lite femtiotalsvibbar i botten. Sedan har vi Milagres, som var med på Poplistan vecka 8-9, alltså helt nyss. Tre personer i juryn gav "Halfway" fyror i poäng.

Här kommer Django Django med en annan fin låt, "Default":