Short interview with Matthew Sturgess of The Silver Reserve

På den senaste listan som är ute nu, så kan ni som sång nr 3 lyssna på det
engelska bandet The Silver Reserve. Jag blev så imponerad av denna sång
och läste lite om bandet på deras hemsida.
Jag kontaktade tidigare idag bandets ledare Matthew Sturgess och frågade om han
kunde tänka sig att berätta lite om bakgrunden till sången "Forget".  Det dröjde
inte lång tid innan han svarade med en utförlig beskrivning av hur denna sång
växte fram. Väldigt fint att få ett så snabb respons, Matthew. Stort tack.
Här är hans svar:

Forget was actually first written on a small pink child's classical guitar!
I was playing around with DADGAD tuning at the time but didn't like having to
retune all the time so I left the little pink one in that tuning and kept coming back
to it until all of the pieces were assembled.

It sat as an instrumental for a few months until I received an email from a close friend informing me that his mother has died suddently and unexpectedly - the lyrics were
written that day very quickly and are a response to that feeling of sharp perspective
when confronted with death - trivial things slip away and you are reminded of all
of the things that are actually important to you.

My guitar track was recorded first and separately from the other members and it
included a huge instrumental break which we eventually dubbed the 'middle 80'.
Honestly, I had no idea of what I wanted to hear in there other than the drum pattern.

We recorded the other instruments in a barn in East Yorkshire and hit a brick wall
with the instrumental section at one point as nobody could seem to find a melody
to sit on top of the guitar. Frustrated, we gave ourselves ten minutes and said
'if nobody comes up with anything we'll scap the song' - luckily Zeb came up with
the main melody line you hear on the track and we built it up from there.

The song features all sorts of instruments but the oddest is probably the huge
gas cannister which we used for percussion a couple of times in the instrumental
section - it's got a great clang!

Here are the lyrics:

Keep moving forward, 
If only in time, 
Sometimes frustrated, 
By these single lines, 

Don’t you forget, 
All that you know, 
I try not to forget all that I know, 

Inverted perspective, 
The further I go, 
From these odd, grim reminders, 
I let the smallest things grow. 

Don’t you forget, 
Those who made you who you are, 
Cause it goes, closed I suppose you just forget, 
It isn’t far…. 

If there’s only stony silence on the other side (I hope I don’t fall) 
Then all that I have are the trails you left behind (back and focus on nothing at all) 
I keep you in mind, in my dreams you still have time (I hope I don’t fall)
You never know exactly how far you’re along the line (back and focus on nothing at all) 

[Middle Eighty!] 

Keep moving forward, 
If only in time, 
I try to stay grateful 
For this single line, 
As I find myself sandwiched with kin, 
Between the basket and the bin, 
If I could stay paused here forever, 
Then I’d win.

Intervju med jurymedlem Else-Britt Hellström

Just nu är du den enda tjejen i Poplistans jury. Du var ju dessutom med från starten 2009. Jag har ”jagat” fler tjejer till denna blogg, men det är svårt. Jag tror att killar är mer nördiga än tjejer när det gäller musik. Det är garanterat fler killar som läser poptidningar, har större skivsamlingar etc. Kan du ge någon genuskommentar till detta?

Kvinnor är väl också intresserade av musik.  Men om det är total dominans av manliga artister, inom media, på konsertarenor,  ja inom hela musikbranschen, så kan det upplevas  utestängande. Att bara män räknas och är intressanta. För Poplistans del tror jag  att flera kvinnliga artister på varje lista skulle öka intresset.

Vilken var den första LP du köpte?

P.J. Proby var den absolut första, som jag sparat ihop till.  Han hade hits med ”Hold Me” och ”Together” bl.a.  Det var väl 1965, tror jag, och skivan fanns att köpa i den enda musikaffären i Åtvidaberg. Jag spelade skivan på en stor radiogrammofon, omväxlande med de Beatles-LP min syster fått låna av en kompis. Det här var innan Proby började spräcka byxorna på sina konserter.  Det tyckte jag var löjligt och tappade intresset. 

Du gillar ju mycket singer-songwriters. Vilka är dina tre manliga och kvinnliga favoriter inom genren?

Svårt att välja bara tre. Och det växlar över tid. Just nu är det nog Frida Hyvönen,

Anna Ternheim  och First Aid Kit. Dylan Leblanc, Damien Jurado och Chris O´Brian.

 Du gillar ju att lyssna på musik live. Nämn minst tre konserter som du minns med extra stort välbehag?

Anna Ternheim  och First Aid Kit, båda på Cirkus förra hösten.  Bra sittplatser och bra ljud gjorde det till extra bra konserter. Väldigt bra artister. Emmylou Harris på Konserthuset i Göteborg för några år sedan. Också en stor artist. Winhill/Losehill på Stadsteaterns foaje var också väldigt bra. Och Wilco på Way out West för några år sedan var en toppenkonsert.

  Du är ju öppen för ny musik. Är det några artister/band som du lyssnar mycket på den senaste tiden?

Mandio Diaos skiva med Frödingdikter är fantastisk, den har jag spelat hela många gånger. Sedan har det blivit mycket Jason Isbel och Damien Jurado före och efter deras konserter nu i december.  Jag fick lite artisttips från min dotter. Så det har blivit en del London Grammar, Alice Boman, Anders Osbourne, Linnea Olsson. Annars så stjärnmärker jag de låtar som jag gett högst poäng på Poplistan, och andra artister och låtar jag fastnar för. Och så spelar jag den listan. Det är blandat, pop, americana/indie tror jag det heter, singer/songwriters, lite rock. The Phoenix Foundation är ett fynd från listan som står sig.

 Till sist får du som alla andra som intervjuas lyssna på låtar från de fem album som ligger högst på svenska topplistan just nu. Kan du ge några kommentarer om dessa? 

Nina Persson helt klart bäst. Henne får jag lyssna mera på. Avicci har jag aldrig hört, bra röst, men house-kompet är inte min musik. Nanne Grönvall är en artist som jag gillar, fast den här låten är inget vidare. ”Avundsjuk” sjöng hon med energi och humor. De två övriga är inga artister jag lyssnar på. 

OBS! De övriga som E-B inte lyssnar på är Veronica Maggio, Håkan Hellström och Christer Sjögren.

Därmed tackar jag Else-Britt så mycket för denna intervju. Ni som har funderingar runt den första frågan om genus och musik är välkomna att kommentera.

Intervju med jurymedlemmen Terje

Poplistans senaste jurymedlem är Terje Lynnebakken från Oslo, Norge. Här svarar han på mina frågor:



Vi lärde ju känna varandra på nätet genom att Lightships vann Poplistan 2012. Jag har därmed förstått att glasgowbandet Teenage Fanclub är ett av dina absoluta favoritband. Vad gör dem så bra, tycker du?

Det startet i 1991 da jeg hørte singelen God Knows It's True som kom ut året før. Gitarene og melodien - enkelt, effektfullt og fengende. Da Bandwagonesque kom ut mot slutten av 1991 var nok saken klar, jeg hadde funnet mitt favorittband. Fra da av har poplåtene, melodiene, gitarene, harmoniene og de tre låtskriverne/vokalistene fengslet gang på gang.

Du verkar vara i Glasgow ganska ofta. Via Facebook har jag förstått att du är involverad professionellt i popscenen i denna stad. Kan du berätta lite mer om detta?

Jeg er ikke involvert profesjonelt, men reiser til Glasgow noen ganger i året. Det henger sammen med interessen for Teenage Fanclub. De har siden nittitallet hatt et forum på nett for sine fans som jeg har vært og er en aktiv bruker av. Etterhvert har kontakter gjennom dette forumet også blitt til venner i det virkelige liv (både i Glasgow og i resten av verden). Bandet selv er også involvert på forumet så de kjenner sine fans ganske godt. Jeg reiser over hver gang Teenage Fanclub spiller eller når det skjer andre relaterte ting (som BMX Bandits, Pastels, Snowgoose, Lightships eller på fotballkamp med Celtic).
Glasgow er en musikkby litt annerledes andre byer jeg kjenner til. Jeg tror det stammer tilbake fra 80-tallet da mange band valgte å søke lykken i London. De som valgte å bli igjen i Glasgow måtte stå sammen og hjelpe hverandre. Det var nok starten på et sterkt og inkluderende musikkmiljø. I Glasgow er de fleste band venner, de hjelper hverandre, spiller på hverandres plater og går på hverandres konserter. Og etter en konsert sitter de ikke backstage, de kommer ut og møter sine venner og fans. Dette kjennetegner ihvertfall miljøet rundt Teenage Fanclub. Med et så åpent musikkmiljø er det lett å få venner, og miljøet er ikke større enn at alle kjenner alle. Og i midten står Stephen Pastel og selger plater fra butikken sin Monorail.

Vilken var din första skiva du köpte?

Den første LPen jeg kjøpte var Bob Dylan - Knocked Out Loaded i 1986. Det fantes ikke platespiller hjemme før da så det gikk i kassetter og radio. Den første kassetten jeg kjøpte må ha vært The Kids - Norske Jenter i 1980.

Vilken eller vilka artister/band har påverkat dig mest?

Det har gått litt i etapper og ulike band har vært viktige opp gjennom, men The Alarm må ha vært ett av de første utenlandske bandene jeg likte. Declaration kom ut da jeg var 12 og satte straks spor. Ettersom de covret Bob Dylan var interessen for ham på plass og har fulgt meg siden. I 1989 da jeg kjøpte en av mine første CDer skjedde kanskje det aller viktigste, The Stone Roses. Den gikk om igjen og om igjen på gutterommet. Deretter kom band som Ride, Blur, Primal Scream, My Bloody Valentine og Teenage Fanclub i 90-91 som naturlige arvtagere. Og der kan vi nesten stoppe, mye av det som har skjedd siden har dreid seg om Teenage Fanclub og artister/musikk relatert til dem (både tilbake til 60-tallet og nåværende band). Det har med andre ord alltid vært fokus på den gitarbaserte popmusikken.

Spelar du själv något instrument? Har du själv varit med i ett popband?

Nei, dessverre. Jeg har et par gitarer, men de brukes kun når ingen andre er til stede.

Du har nog (liksom jag) lyssnat på många popkonserter. Vilka är dina tre bästa konsertupplevelser?

Dette er en vanskelig øvelse, men tre av de mest minnerike kveldene jeg har hatt er med Primal Scream på Roskilde i 1992, med trekløveret Teenage Fanclub, The Posies og The Boo Radleys i Oslo i 1993, og med Arthur Lee and Love i Oslo i 2002.

Vilka är dina favoriter på den norska popscenen idag?

Astroburger har levert gode pop-plater i over 20 år og er en stor Oslo-favoritt. De har nettopp gitt ut en ny plate, Lightyears Behind. Med det samme må også Oslo-bandet American Suitcase nevnes, de kommer med ny plate i høst. Et annen favoritt er I Was A King. De ble ikke mindre favoritter da de på sin nyeste plate fikk hjelp av både Norman Blake fra Teenage Fanclub og Robyn Hitchcock.

Tack ska du ha för dina svar, Terje. Det var särskilt intressant att höra om den fina inkluderande musikmijön i Glasgow. 

Intervju med jurymedlemmen Lasse Nordgren

Så var det dags att intervjua ännu en ständig jurymedlem på Poplistan, nämligen Lasse Nordgren från Uppsala.

Poplistan: Du nämnde något för mig att du hade någon idé om att ha en blogg där man röstar på bästa låtar under olika år. Det tycker jag låter som en bra idé som fint kompletterar det jag håller på med på Poplistan. Är det något som kommer att förverkligas?




Lasse: Jag har länge tänkt starta en blogg med idén att ha en 1000 topp lista över alla låtar som gjorts och som sedan ständigt omvärderas med omröstning varje vecka på ett antal låtar från ett visst årtal. Här är i alla fall en början på denna blogg – en spotifylista kallad ”My 1000 greatest songs of all time”.

Poplistan: Vilken var den första LP-skivan du köpte?

Lasse: När jag var liten så fick Jag en hel del skivor Beatles, Creedence mm, men den första skivan som jag köpte var The Who’s  ”Who’s next”, som jag än idag placerar in på min lista av de bästa skivor som någonsin gjorts.

Poplistan: Nämn tre album som betytt extra mycket för dig. Motivera gärna.

Lasse: En skiva som betytt mycket för mig är Frank Zappa’s ”Overnite sensation”, den visade vägen till en helt ny värld av musik. Dels var zappas mustiga språk coolt för en kille som just kommit i tonåren, och dels var och är musiken något av de mest enastående i sitt slag.

     En annan skiva är John Williams’ (Gitarristen) inspelning av Rodrigo’s ”Concerto de Aranjuez”. John Williams är en av de främsta klassiska gitarristerna och många har väl hört han spela ”Cavatina” ledmotivet till filmen ”The Deer Hunter”.  Så fort jag hörde ”Cavatina” skickade jag efter noterna till stycket och lärde mig den utantill, men det var ”Aranjuez” som fick mig riktigt att fastna för att spela klassisk gitarr.

    Ett tredje album är Queens ”Sheer heart attack”  som med sin blandning av alla möjliga musikstilar är för mig själva sinnebilden av ett riktigt bra album.

Poplistan: Nämn några av dina bästa livekonserter?

Lasse: Jag kan inte säga att jag är någon flitig konsertbesökare men när jag i slutet av 70-talet var trummis i ett lokalt band och såg Wasa Express och speciellt trummisen Åke Ericsson var lyckan total, denne man hanterade dubbelkaggar och hade ett driv i sitt trummande som jag bara hade hört från Rush’s trummis Neil Peart. Rush såg jag i globen 2004 och de införlivade alla förväntningar, jag önskade bara att jag hade sett de tidigare.

Poplistan: Här kommer fem artister som ligger högt på svenska försäljningslistan just nu. Vad har du för kommentarer om dem? 

Lasse: All heder åt Stefan Sundström, han har alltid något att säga den här gången efter sin exil i Norge så verkar han extraladdad. Låten och hela skivan är bra eller som poplistan säger 5p, och mycket kul att han säljer bra!

Petra Marklund, Elisa’s (iaf inget Z i slutet) och Justin Bieber är alla något jag inte vill uttala mig om eftersom det är musik inriktad till en viss sorts publik som jag inte tillhör.

Amanda Jensen försöker men börjar det inte sina med idéer den här låten känns som ”Happyland” all over again.