Jag gillar hennes röst starkt och hon är ingen vanlig singer-songwriter. Hennes texter
är mycket djupa och engagerande. Hon hade också en belgisk tjej som ackompanjerade på fiol.
Här kan ni läsa GP:s recension.
En stund senare går Laura Gibson på scen. Hon ställer sig snabbt in med göteborgspubliken, vet våra böjelser. Vid ett tillfälle talar amerikanskan om att hon tycker om stora skepp, vilket blir närmast vulgärt publikfrieri såhär på västkusten. Under ett annat mellansnack tillgriper sångerskan ordet solidaritet. En fras som lägger sig mycket väl tillrätta inuti detta rackliga musikhus, där den döda drömmen om kollektiv samvaro fortfarande väser mellan väggarna.
Rent musikalisk träffar Laura Gibson emellertid andra känslor än de inställsamma. Hennes kala folklåtar framförs strängt och plikttroget, att missförstå allt som humorlöst vore ett mycket enkelt misstag att göra. Vore det inte för att amerikanskans texter har en särskild dråplighet, vore det inte för att Gibson i sin lidelse framstår som helt uppriktig, hade också konserten kunnat förfalla till en enda lång psalm.
Och den timmeslånga spelningen är inledningsvis också trög. Men snart sätter sig kvällen liksom rätt i Gibson, och hon hittar fram till en zon mellan det skolade och det fria. "Empire builder" är ljuvlig, "Slow joke-grin" likaså. ""Marjory når onödigt långt in i kroppen.
Hela sista halvtimmen har egentligen en besynnerlig effekt på skallen. Du dras in i texterna, ännu längre in i dem av Gibsons märkvärdiga röst. Till sist blir musiken bara bakgrund, och historierna det som enda som hörs. Vilket är en stor bedrift, då låttexter för många artister bara är ett nödvändigt ont, för de flesta musikkonsumenter bara utfyllnad.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar