En personlig betraktelse av Way Out West, del 2

Festivalen löser det hela så snyggt de kan, med att vi endagsbesökare nu ska få gå på festivalen under alla tre dagar.  ”Sugarman”, here I come! tänker jag förnöjt, för jag vet att Rodriguez (bilden) ska spela nästa dag. Så kanske det blir ”En inställd spelning är också en spelning” på sätt och vis, ändå.

Festivalen är sig annars lik från förra året, både vad gäller inträdespris, vegetarisk mat och ordning. Minimal disciplin råder här och jag som lärare undrar hur de lyckas. Här kan mitt något anarkistiska jag inte ens gå på fel sida upp till baren, utan att bli stoppad och tillrättavisad. Jag undrar just vad som skulle ha hänt, ifall det hade varit ett hemskt paraply i min väska, och inte en snällare regnkappa…

Men alla här är snälla och vänliga och säkert är, att man vill väl för både världen och oss. Få festivaler vill väl greppa över så mycket som denna, tänker jag. Musik av kvalitet på många ställen i staden och dessutom filmvisningar, föreläsningar, osv. Man får beundra såväl arrangemang som utbud. ”Tame Impala” är dock inte så mycket för mig till en början, men jag förstår att de är intressanta för många. Efterhand blir musiken mer spännande och de psykedeliska bilderna- som för mig tillbaka till min egen tonårsbild- följer allt skönare musikens rytmer.

Vi tänker skippa att lyssna till Beach House trots allt, med all tillkommande publik efter Neil Youngs avhopp. Istället ger vi oss ner mot Pustervik och Järntorget, för att lyssna på ”Allahs änglar”, eller Allah-Las, som de väl egentligen heter. Efter 50 minuter i kö, står vi bland alla unga fans, mitt framför scenen. Vi förs direkt tillbaka till glada 60-talet. Är det månne Beatles fyra medlemmar som står där, med alla sina 60-tals attribut eller är det Beach Boys som klingar från Californiens varma stränder och är det till slut Ringo Starr som stiger av sin trumstol och går ut på scengolvet, för att sjunga likt Mick Jagger? Influenserna är säkert fler, men säkert är i varje fall att det är bra. Jäklar grabbar, keep on swinging it! Det blir en skön avslutning av torsdagsnatten och klockan tre stapplar mina trötta fötter in innanför dörren igen. Länge sedan sist med sådan kul natt med gänget!

Jag hinner med en konsert till, på fredagen.  Med minnet av Searching for Sugarman färskt på hörsel- och näthinna, står jag i publiken inför självaste Rodriguez.  Mina ögon tåras mer än en gång. För mig skön musik och skön röst, i lugnt tempo. Lite som en slags Ghandi, uttalar han sig med en äldre mans vishet: ”Conquer your inner anger”, ”Don’t get into drugs, Stay smart, don’t start”. Och ”I know it stinks, but I love you”. Love you back, Rodriguez and so glad to have met you. Förstår inte alls den dåliga kritik du fick dagen efter, i en lokal tidning. Månne den kritikern var en ung man, som inte bryr sig om den kärlek du försöker ge världen. I såväl musik och en lyrik, som kunde göra din tidsfrände Bob Dylan avundsjuk, har du återerövrat din plats i musikvärlden, tycker åtminstone jag.  Ett par trevliga unga män, som jag talar lite med under konserten, verkar hålla med mig.

Och festivalen, jo tack. Nog kan jag tänka mig att överse med det dyra priset (som inte verkar stänga ute någon musikintresserad ungdom, precis) och instämma med Ingemar, när han säger att man får mycket för priset. Nästa år går jag gärna dit igen, med Ingemar och hans trevliga musikvänner.

Maria Bergh