Way Out West - Vilka var bäst?

Bon Iver

Alt-J

 Är ganska mörbultad efter tre dagars Way Out West, men det var det värt. Festivalen är verkligen en succé. Dess renommé är enormt utomlands och ingen festival i Sverige kommer i närheten av den bredd och kvalitet som WOW.

Organisationen har alltid varit bra. All personal är supertrevlig och publiken är lika behagligt avslappnad. Det är så supertrevligt, så att en del kanske tycker att det blir för präktigt. Det här med att det bara serverades vegetarisk mat tycker jag nog var att gå över gränsen. Personligen har jag inga problem med detta, men att inte informera om detta förrän några dagar innan festivalen startade var inte så snyggt. Sedan är ju maten dessutom väldigt dyr. För övrigt är allt suveränt - jag är ju här för musiken och då kan man inte vara annat än nöjd.

Musikmässigt så var nog detta det bästa startfältet någonsin. Inte minst på klubbarna fanns det otroligt mycket spännande att kolla in om man orkade. Jag tar nu upp alla band/artister jag hört.
Några recensioner låter sig inte göras - det blir för mycket att skriva - utan bara någon rad. Inga betyg 1-6. Jag börjar med det som var bäst och sedan fortsätter jag nedåt i den ordning som jag gillade dem. Det ska sägas att det mesta var bra eller mycket bra - det är egentligen bara sista bandet (The Black Keys), som var en riktig besvikelse.

Alt-J  Allra bäst. Genreöverskridande band, härlig sångare, körar som Fleet Foxes, men mer skruvat.
Bon Iver  Hade med sig ett stort band denna gång. Magiskt bra. Himmelskt.
Wilco Hårt och mjukt i fantastisk mix. Det nya Van der Graaf, som Ingemar S beskrev det. Tweedy är en riktigt mysfarbror. Och gitarrmangel och kakafoni a la Thurston Moore.
Bob Mould Copper Blue fungerade suveränt på Trägårn. Härligt ös utfört med stor glädje.
First Aid Kit - Inget öga torrt när systrarna sjunger. Stora scenen fungerade. Största publiken i år.
Mogwai  Överraskade positivt. Minimalistisk musik som stor konst. Mer sparsmakat denna gång, inte bara uppbyggnad till ett crescendo i varje låt. Kul,
Frida Hyvönen  En favorit. Hon var på gott humör och sjöng fantastiskt fint, mest från senaste skivan.
Feist Överraskande bra scenshow. Gillade också den härliga tjejtrion som doade som Andrew Sisters.
Kraftwerk  Banbrytande när de kom. Funkar fortfarande fint. Men mina 3D-glasögon var en besvikelse. Tillräckligt bra utan. I dystopiska Radioactivity hade man förstås lagt till Fukushima.
Afghan Whigs  Ett band som man lätt glömmer bort, men de var riktigt bra. Fin sångare.
Thurston Moore  Hade hoppats på mer melodisk pop, men det var mest slammer och gnissel. Men ingen kan utföra sådana oljud på ett bättre sätt än denna New York-kille.
Refused  Helt OK. Som ett bättre Hives. Funkade nog ännu bättre i en källarlokal för 20 år sen.
Jonathan Richman  Låter sig inte bedömas i vanliga termer och passar inte in i denna lista. Världens vänligaste man. Sjunger, spelar gitarr och snackar. Trummisen är väl med som sällskap på turnén.
Mark Lanegan Band  Som förväntat, helt OK.
Billy Bragg Såg han senast i Roskilde för 30 år sedan. Som om tiden stått stilla. Kul mellansnack.
Anna von Hausswolff  Älskar senaste albumet Ceremony, men det funkar inte lika bra en tidig eftermiddag, även om det lätta regnet faktiskt var en fördel. Bökigt ljud tidvis.

Allt ovan var bra eller mycket bra. Till sist några besvikelser.
Cure  Såg bara 20 minuter i början. Som om tiden stått stilla i 20 år, men på fel sätt. Tydligen tog det sig på slutet, men alla fyra recensioner som jag läst hade samma svala bemötande.
The Black Keys Det riktiga bottennappet. Dåligt ljud, ingen kontakt med publiken. Jag ångrar att jag inte tidigt insåg detta och istället gick över för att se Hot Chip istället.

Kom ej: Frank Ocean, Bobby Womack och Ornette Coleman. Det var riktigt synd. Alla skulle spelat på lördagen. Det blev många mellantimmar där med tunna akter, t.ex. Laleh. Platsar hon verkligen på Way Out West.