Intryck av Dag 1 på Way Out West

Alt-J

Kom hem klockan 2 i morse och kl 1 idag är det nya akter. Därför blir detta bara en kort summering av mina intryck, inga poäng 1-6.

Thurston Moore - Jag hade kanske väntat mig lite mer "riktig musik" a la senaste albumet "Demolition Street", men det blev mest det vanliga gitarrgnisslandet, som på Sonic Youth-konserter. Ibland fungerade det dock bra, det ska tillstås. Det var helt OK men inte mer.

Mark Lanegan Band - Gjorde vad som förväntades av honom. Helt OK.

Florence + The Machine - Lyssnade på avstånd uppe vid Björngårdsvillan och därifrån ska man egentligen inte göra någon bedömning. Men det lät bra. Jag gillar Florence - en av de mest intressanta utländska kvinnliga popartisterna.

Refused  Jag hade hyfsat höga förväntningar på dem. Och de lät väl bra och sångaren Dennis Lyxzén var på gott och snacksaligt humör. Ändå kan jag inte låta bli att jämföra med The Hives och deras frontman Pelle Almqvist. Någon magisk spelning blerv det inte. Ännu en konsert som var sådär, men när ska den riktiga höjdaren komma?

The Black Keys  En av huvudakterna tillsammans med Blur skulle väl bli det där lyftet, eller? Nej, inte alls. Jag har gillat en del låtar på skiva och detta unga bluesrockbaserade band har ju blivit riktigt kommersiellt stora i och med senaste albumet El Camino, som sålt lika bra som Springsteens senaste i USA. Men vad händer? Spelningen är tafflig. Deras livekonsert ska vara lite råa, men duon blir inte något White Stripes live i alla fall. Efter halva konserten kommer det in en basist och keyboardkille, men det hjälper inte. Var finns engagemanget? De verkar inte ha kul, långa pauser mellan varje låt, inget flow precis. Det verkar som många ungdomar i publiken gillar denna bluesrock och tror de har hittat en ny popgenre att älska och så har det blivit detta band. Man blir ledsen när man tänker på hur bra ett band som Ducks Deluxe (som jag nyss recenserat när de spelade i Vänersborg), som har musiker, som skulle spelat skjortan av dessa "valpar", men där Ducks tjänar nada i jämförelse. Men sånt är livet. Detta var den största besvikelsen denna första dag.
Sorry, Hot Chip. Ni spelade samtidigt på en anann scen och jag gjorde nog fel prioritering här.

Alt-J  Jag lämnar Black Keys-konserten i förtid för att förhoppningsvis finna något mer upplyftande musikmässigt på Trägårns scen. Lång kö var det, men in kom man. Tack för det, för Alt-J är faktiskt det band som jag hoppas mest på av alla akter på WOW: Och äntligen!!! Så bra. Detta unga band från Cambridge, låter är helt egensinniga. De sjunger ibland stämsång i klass med Fleet Foxes, men mer skruvat och med glimten. De har en fantastisk sångare och bandet ser ut att stortrivas här. De är så fantasifulla i sitt sätt att spela att ni som inte har hört dem, bör lyssna på An Awesome Wave rakt igenom så förstår ni vad jag menar. Kanonbetyg alltså.

Bob Mould spelar efter Alt-J och han kör Sugars album Copper Blue rakt igenom. Och det är BRA detta också. Här var det ös från första början, punktempo men med melodi (Där har du något att lära Thurston!). Riktigt bra, nästan i klass med Alt-J.
Så var denna första dag över. Den började segt får man säga, men jag behövde alltså gå över till klubbarna för att den riktiga WOW-känslan skulle infinna sig.