Makalöst bra Winhill/Losehill

Konserten med Winhill/Losehill på Stadsteaterns mysiga foajébar blev en riktig höjdare. Detta kritikerrosade band levde med råge upp till mina högt ställda förväntningar.
Jag har ju lyssnat på en del konserter genom åren och denna tillhör de allra bästa. De som jag kommer på på rak arm som har varit lika bra är Genesis i Sheffield 1973, Eldkvarn i Roskilde 1982, Johnny Thunders med New York Dolls på Pustervik i Göteborg 1985, Ron Sexsmith på Trägårn på 90-talet och Love med Arthur Lee på Jazzhuset i Göteborg 2002.

Bandet påpekade att detta var första gången på egen hand som de spelade i Göteborg.
Föra gången var i höstas då de var förband till Deportees, som liksom Winhill/Losehill
kommer från Umeå. När jag skriver sextett, så stämde det inte igår, för då fanns det även
en tjej på fiol (vet ej namnet på henne i skrivande stund).

Jag blev väldigt förtjust i bandets debut- och dubbelalbum "Swing of Sorrow" som kom
tidigare i år. Det där västerbottniska vemodet och molltonerna fick mig att faktiskt må
riktigt bra. Givetvis var det singeln "Tell Her She´s The Light Of The World" som
först fångade min uppmärksamhet. En otroligt fin låt, som man kan höra om och
om igen.

På konserten spelade de denna låt, som borde bli en stor hit, redan som nummer tre
och låt två var en annan favorit, uptempomelodin "I Will Never Get Enough".
Då tänkte jag att de hade bränt sitt bästa krut. Så fel jag hade. Jag tror att publiken inte
riktigt kunde ta in att de var på en unikt bra konsert, för det var ganska stillsamma, om
än inte avmätta applåder inledningsvis. Efterhand som konserten fortled så blev
bifallen högre. Konserten varade bara i cirka 50 minuter, men det blev förstås några
extranummer.

Jag gick ut med en salig känsla i sinnet omedveten om det stilla lite kalla regnet föll
mot mig i göteborgsnatten. Det är en sådan känsla som man bara har när man varit med
om något utöver det vanliga i musikväg. Sedan var den intima Foajébaren en suverän lokal
för Winhill/Losehill.

Vad gör nu detta band så bra? De har inte minst en riktigt bra sångare i Jonas Svennem
Lundberg. Han har en otroligt känslosam och innerlig röst, som gör att man lätt får
gåshud. Sedan har de melodierna. Ibland faller mina tankar på The Band. Om de
hade varit från Västerbotten, så hade nog låtit ungefär så här. Winhill/Losehill är så
bra att de har möjlighet att nå stora framgångar även kommersiellt. Tänk på hur
snabbt tjejerna från First Aid Kit har blivit stora och nått högt upp på hitlistorna.
Betyg: 6 p av sex möjliga.