Intervju med Winhill/Losehill

Efter den fantastiska konserten med Winhill/Losehill kommer här en intervju som jag gjort
med Jonas Svennem Lundberg, låtskrivare och sångare , och Carl Åkerlund, textförfattare.

Det var ju en otroligt bra konsert i Göteborg igår, rent magisk. Kände ni från scenen av denna stämning i den fina lokalen Stadsteaterns Foajébar?

Jonas - Tack så mycket! Magiskt var verkligen ordet. Vi tyckte det var oförskämt kul att spela i en så elegant lokal med en publik som kändes så lyssnande och uppskattande.  

Kan du berätta för den oinvigde något om ert band? Är ni alla från Umeå t.ex. och har ni spelat ihop länge innan?

Jonas - Vi kommer alla från Umeå och har spelat tillsammans i olika konstellationer så länge vi har känt varandra, dvs sen högstadiet/gymnasiet. Vi är ju inte lastgamla men det börjar bli ett tag nu. I den här konstellationen som är Winhill/Losehill idag har vi spelat i drygt 5 år, sen vi började på arbetet med "Swing of Sorrow".

Jag nämner i min recension på Poplistan att ni påminner lite om Dylans gamla kompband The Band. Har ni lyssnat något på The Band?

Jonas - Det tar vi verkligen som en komplimang. The Band är ett band som vi ständigt återkommer till. Vi blev väldigt sänkta tidigare i våras när Levon Helm gick bort. Han var en makalös musiker som vi hade drömt om att hinna träffa. 

Kan du berätta vad tjejen på fiol hette? Är hon en fast medlem i bandet nu?

Carl - Vad kul att du frågar! Sofia Högstadius är en grym violinist, som också hon är från Umeå. Vi har haft glädjen att ha med Sofia på alla spelningar sedan vi släppte plattan i februari, och hon är också med och förgyller drygt hälften av spåren på skivan med sitt fantastiska fiolspel.

På Wikipedia står det att ”bandnamnet är taget från två berg belägna vid den engelska byn Hope Village, där Jonas medverkade i ett folkmusikläger i yngre ålder”. Det slår mig då, att jag själv och ett kompisgäng åkte runt i en hyrbuss våren 2011 i det fantastiska lanskapet Peak District, som ju är en nationalpark och där vi bl.a. for igenom byn Hope med de två bergen Winhill och Losehill. Lustigt. Området måste ha påverkat dig starkt Jonas, eftersom det fick dig att välja det som ert bandnamn?

Jonas - Jag skrev en komposition när jag var där som kom att bli den första i ett nytt musikaliskt projekt. Det finns en tradition inom folkmusik att man döper verket efter var det skrevs eller bandet efter var det bildades, så därför fick det här nya musikaliska projektet heta just Winhill/Losehill.

Jag tycker ni är så bra så att ni är värda ett större genombrott även kommersiellt. Recensionerna på ert debutalbum har ju varit riktigt goda, så ni är ju på god väg. Hur viktigt är det för er att t.ex. slå igenom även internationellt?

Carl - Det skulle vi inte ha något emot. Just nu ser vi fram emot en sommar full med festivalspelningar och en massa roliga nya grejer som vi har på gång här på hemmaplan, så det är rätt så späckat med grejer den närmsta tiden.

Er singel ”Tell Her She´s The Light Of The World” har ju gått till final på Poplistan. Kan du berätta lite om hur låten kom till och några tankar runt den.

Carl - Vår skiva ”Swing of Sorrow” är ju en hyllning till Jonas mamma Karin som gick bort i cancer för några år sedan, och många av låtarna på skivan har uppstått ur känslor och tankar kring det, vilket är fallet inte minst med "Tell Her She's the Light of The World". "In these songs I have tried to make it clear / Whenever she is close there is no fear” går texten på ett ställe, och det säger kanske det mesta.