Nya plattan med Neil Young "Le Noise" finns nu på Spotify. Neil kallar skivan för "folk-metal". Det är bara Neil och en elektrisk gitarr, men det är inte "bara" även om jag nog personligen tycker att den larmande elgitarren blir lite tjatig i längden. Just nu tycker jag nog bäst om de lugnare låtarna, typ "Love And War".
Jag är inte alls övertygad om denna skivas storhet. Tvärtom - jag gillar inte soundet/produktionen. Den lugna "Love And War" är dock underbar. Jag har sett att de flesta recensenter strör lovord utom NME, som tycker som jag: "Daniel Lanois’ sonic burble trick-switch may well have worked many times on The Edge’s pedal-frazzled guitar lines, but the beauty of Neil Young’s primal proto-grunge is its relentless, simplistic chug. That was well to the fore when Young debuted some of these songs on his well-received Twisted Road tour this summer but, in the studio, producer Lanois has removed their urgency almost completely. On what could have been his most fired-up album in years, Young ends up smothered by unconvincing soundscapes on all but two acoustic tunes that stand out by virtue of actually not sounding like a hurricane. "
Jag har nu två recensenter som inte stämmer upp i den allmnna hyllningskören om Youngs nya. Gaffa nämner dock inte Lanois produktion som NME och jag själv inte gillar utan riktar in sig på texterna. Gaffa tycker att Neil Young mer och mer liknar Mikael Wiehe...
"När Young tar till den socialrealistiska textsläggan är det däremot lite penibelt att lyssna på honom, och det känns som att han gått in för att vara Kanadas egen Mikael Wiehe när han i It's an Angry World gör upp med synen på världen i poetiska ordalag. Affärsmannen ställs mot fiskaren och Neil Young förvandlas till den sanningssägande trubaduren på barrikaderna, och jag önskar mig en skämskudde att ta skydd bakom. När han sjunger om isbjörnar på drift på isflak i Peaceful Valley Boulevard tvingas jag lämna rummet, och Le Noise skvallrar över huvud taget om att Youngs guldålder är förbi med råge."
Det vore kul med fler röster på bloggen om Neils nya när ni väl fått tid att lyssna igenom skivan. Fredrik har väl säkert några kommentarer till mina kommnetarer också.
Sleeps with angels var bitvis fantastisk men var rätt ojämn. Le noise är helgjuten. Brukar inte vara en fan av Lanois arbete (jag får lite torgskräck av all rymd han pressar in i sin produktion) Men här funkar det exemplariskt. Extremt, visst - men inte mig emot.
2 riktigt bra låtar på slutet, Peaceful Valley Boulevard och Rumblin´. Gillar Love and war också. Skivan är ett stort fall framåt sen hafsverket "Living with war" och usla "Fork in the road".
Fan, den här skivan är absolut kärlek vid första öronkastet. Låtarna traditionellt neilska, men i den bättre änden av spektrat (de sista skivorna är kassa). Både röst och gitarr skaver på ett högst behagligt vis. Viva le noise!
Tack för tipset, Love and war va' verkligen en kanon låt! Älskar såna här musikbloggar...
SvaraRaderaKeep up the good work!
Peace/Fred
Har lyssnat på den tre gånger nu, tycker det är snubbens bästa sen Harvest Moon. Ser fram mot en låt på nästnästa veckas poplista.
SvaraRaderaJag är inte alls övertygad om denna skivas storhet. Tvärtom - jag gillar inte soundet/produktionen. Den lugna "Love And War" är dock underbar.
SvaraRaderaJag har sett att de flesta recensenter strör lovord utom NME, som tycker som jag:
"Daniel Lanois’ sonic burble trick-switch may well have worked many times on The Edge’s pedal-frazzled guitar lines, but the beauty of Neil Young’s primal proto-grunge is its relentless, simplistic chug. That was well to the fore when Young debuted some of these songs on his well-received Twisted Road tour this summer but, in the studio, producer Lanois has removed their urgency almost completely. On what could have been his most fired-up album in years, Young ends up smothered by unconvincing soundscapes on all but two acoustic tunes that stand out by virtue of actually not sounding like a hurricane. "
Jag har nu två recensenter som inte stämmer upp i den allmnna hyllningskören om Youngs nya. Gaffa nämner dock inte Lanois produktion som NME och jag själv inte gillar utan riktar in sig på texterna. Gaffa tycker att Neil Young mer och mer liknar Mikael Wiehe...
SvaraRadera"När Young tar till den socialrealistiska textsläggan är det däremot lite penibelt att lyssna på honom, och det känns som att han gått in för att vara Kanadas egen Mikael Wiehe när han i It's an Angry World gör upp med synen på världen i poetiska ordalag. Affärsmannen ställs mot fiskaren och Neil Young förvandlas till den sanningssägande trubaduren på barrikaderna, och jag önskar mig en skämskudde att ta skydd bakom. När han sjunger om isbjörnar på drift på isflak i Peaceful Valley Boulevard tvingas jag lämna rummet, och Le Noise skvallrar över huvud taget om att Youngs guldålder är förbi med råge."
Det vore kul med fler röster på bloggen om Neils nya när ni väl fått tid att lyssna igenom skivan. Fredrik har väl säkert några kommentarer till mina kommnetarer också.
Det tar nog ett tag att komma in i Le Noise, det
SvaraRaderaär inte direkt kärlek vid första öronkastet.
Väldigt grinig skiva, rent av grumpy.
SvaraRaderaBästa sen Harvest moon? Bättre än Sleeps with angels och Dead man alltså?
Sleeps with angels var bitvis fantastisk men var rätt ojämn. Le noise är helgjuten. Brukar inte vara en fan av Lanois arbete (jag får lite torgskräck av all rymd han pressar in i sin produktion) Men här funkar det exemplariskt. Extremt, visst - men inte mig emot.
SvaraRadera2 riktigt bra låtar på slutet, Peaceful Valley
SvaraRaderaBoulevard och Rumblin´. Gillar Love and war också.
Skivan är ett stort fall framåt sen hafsverket
"Living with war" och usla "Fork in the road".
Fan, den här skivan är absolut kärlek vid första öronkastet. Låtarna traditionellt neilska, men i den bättre änden av spektrat (de sista skivorna är kassa). Både röst och gitarr skaver på ett högst behagligt vis. Viva le noise!
SvaraRaderaPeaceful och hitchhiker just nu, men det kommer säkert ändras...
SvaraRadera