Vecka 4-5

Halsey, nr 5

Här kommer en ny och mycket spännande lista, tycker jag. Det är inte minst

flera spännande kvinnor, som Caroline Rose, Alice Boman, Halsey och Jennie

Lowe. Tack Ådne, för tipset om Jennie Lowe. Nästan hela din recension

kan läsas nedan.  

1 Caroline Rose (US) is an American singer, songwriter, and musician. After releasing two records of folk and country-inspired music, she signed to New West Records and released a critically acclaimed pop-rock album, Loner. On January 7, 2020, Rose announced a new album called Superstar, releasing a single and a music video for the song "Feel The Way I Want".^[12] According to Rose, the album is a "cinematic pop album that tells a story of someone who leaves behind everything they (gen neutral) know and love in search for something bigger and more glamorous. it’s a story about losing yourself but also finding the brazen self-confidence to follow a dream. Wikipedia

2 Pastel Coast (Fr) are a Dream-Pop band lead by Quentin Isidore from the shores of Boulogne-Sur-Mer, Northern France. From all corners of the globe, this project gathers Indie Pop influences from Brooklyn (Beach Fossils, Diiv, The Drums) with the cold perfume of Russia (Motorama). Bandcamp

3 Alice Boman (SWE) blev hyllad för sin karaktäristiska röst och sina intima hemmainspelningar när EP:n Skisser gavs ut 2013. Nu är hon, inte en dag för tidigt, aktuell med sitt debutalbum. Dream On.   Boman önskar, hoppas och ber om att få tillbaka något förlorat i Don’t Forget About Me . Dream On porträtterar det vackra och smärtsamma i att vi aldrig kan kontrollera hur våra liv förändras. Människor och drömmar kommer och går precis som de vill. Förändring är läskigt eftersom krossade drömmar gör ont. Ändå uppmanar titeln hoppfullt till att försätta drömma och det är talande för innehållet. Det finns en styrka i att acceptera sin förlust och förlita sig på att nya blommor snart växer upp ur samma jord. Popmani

4 Destroyer (CAN) is a Canadian rock band from Vancouver, British Columbia fronted by singer-songwriter Dan Bejar and formed in 1995. Destroyer songs are characterized by abstract, poetic lyrics and idiosyncratic vocals. This sentiment coils itself around “It Just Doesn’t Happen,” eliciting feelings of trepidation in the process. However, this terror is offset by the track’s lilting melodies and borderline seductive vocal performance from Bejar. Both worlds collide to form a synth-laced dreamscape that leaves listeners aching for more. Atwoodmagazine

5 Halsey (US) Manic review – takes confessional pop to the next level    Her openness and lyrical specificity make listening to the 25-year-old’s dramatic third album feel like reading someone else’s diary. rom the depressed self-medication documented in the emo-rap scene to the soul-baring by the likes of Ariana Grande and Selena Gomez, we’re living in an age of radical transparency in pop – and no one is more open than Ashley Frangipane, AKA 25-year-old singer Halsey. Her third album features Without Me, which reached No 1 in the US and spent an entire year in the charts, partly thanks to its catchiness and voguish opiated trap production, partly thanks to the bracing specificity of its lyrics, which castigated her famous rapper ex G-Eazy. It’s that specificity that powers Manic, too. The Guardian

6 Duster (Au) aren’t the only band rising from the dead this week. Melbourne garage-punks Eddy Current Suppression Ring are releasing their first album in nearly a decade. In the nearly two decades that they were gone, however, they became underground heroes to a certain subset of rockers, popping up as a reference point consistently enough that they were heralded as your favorite indie band’s favorite indie band. For a band that had remained a bit of an enigma for so long to return with an album that is so fulfilling is an impressive feat. Duster’s legacy will certainly continue on far into the future, beyond even the small circle that they’ve already assembled for themselves. Stereogum

7 Daniel Norgren (SWE) The hermetic Swedish bedroom-pop auteur spins out songs of electric uplift and dreamy solitude on his first international release. the 35-year-old Swede is some kind of hermit, mystic, bedroom-pop musician, or all of the above. His latest, Wooh Dang, is his first international release, and it demonstrates the same unadorned simplicity as all of his work. Norgren’s first musical love was Blind Willie McTell, whose pre-war blues he discovered on imported vinyl, and though he brings a range of instrumentation to Wooh Dang, the album shares a sense of rustic refinement wrought from self-imposed limitation. Norgren incorporates blues, folk, country and psych rock into his quietly profound songs, and Wooh Dang plays like secular worship music, or maybe animist gospel. Pitchfork

8 Jennie Lowe (US) (bild nedan) «Last night in my dreams/I dropped some LSD/Morning filtered in/but it never did kick in». Dette er den berusende åpningslinjen til albumet Ghost Tracks av den amerikanske artisten Jennie Lowe. Hviskende smyger vokalen hennes seg inn i øret ditt. Ikke insisterende eller påtrengende, bare sterk på en tilbakelent og selvsikker måte. Akkompagnert av egen gitar og instrumentene til et knippe gode medmusikanter danner dette bakteppe for Jennie Lowe sitt musikalske univers.

Musikerne hun har med seg er Tyler Ramsey (Band of Horses), Greg Evans (Driftwood), og Sebastian Steinberg (Soul Coughing, Iron and Wine), og det burde jo borge for kvalitet. Det gjør det da også, for de gjør jobben med å utvide det musikalske universet til Lowe på en aldeles utmerket måte.
Jennie Lowe er bosatt i Itacha, i Finger Lakes-regionen (New York) og har tidligere gitt ut fire studioalbum som Jennie Lowe Stearns. Dette er hennes første album på åtte år, og det første der hun bare bruker navnet Jennie Lowe. Det er ikke godt å si hva hun ellers har brukt disse åtte årene til, men jammen har hun brukt tida godt når det gjelder å smi ut gode låter.
Låtene på albumet Ghost Tracks er sterke og gode. Vokalen til Lowe har særpreg. Teknisk sett er stemmen hennes kanskje ikke direkte oppsiktsvekkende, men det er noe med det rustne, raspete og hviskende som gjør at man blir fascinert. Det er en sjelfull og inderlig ærlig stemme. Hvis man absolutt skulle sammenligne med andre artister, kan man si at stemmen er en neddempet Janis Joplin krysset med stemmen til Edie Brickell.
Man kan gjerne plassere musikken hennes i båsen folkrock, men den rommer mer enn det. Mange av låtene er rolige og nedpå, men det fins unntak, som i platens kanskje mest spennende og tøffe spor, Grizzly, der mørke el-gitarriff (Tyler Ramsey – Band of Horses) lurer i bakgrunnen og tankene går i retning av stemningene Emma Ruth Rundle omgir seg med. Musikknyheter.no

9 Field Music (UK). For their eighth record, the English art-rock band Field Music have made a concept album about the aftermath of World War I, aka the 20th century. Originating at London’s Imperial War Museum, Making a New World begins with a song based on a graphical recording of the last shots fired in the war and goes on to cover everything from women’s suffrage and Tiananmen Square to the invention of the sanitary napkin. “Coffee and Wine,” which tenses and glides through a bouncy groove, sparkling politely, like the Clientele trying to be Franz Ferdinand. There’s plenty of slinky, string-bendy rock and junkyard percussion to come, much of it tinted with lemony vocal harmonies redolent of Africa, or at least of David Byrne. Pitchfork

10 Tarantula Waltz (SWE)

Det tog ett tag för Markus Svensson att komma till den plats han befinner sig på nu, där han som artist på riktigt börjar kännas som någon vi inte kan byta ut, någon vi ogärna vill vara utan, någon vi då och då kommer på oss själva med att aktivt vilja höra eller uppleva.

Vill knappt veta vad som krävts för att få den här resan gjord. För det är en resa han har gjort från de där tidiga, lite trevande americana-försöken där man i vissa låtar, ibland, kunde höra stråk av storhet men ändå väntade på att en egen röst, ett eget tilltal och temperament, skulle skymta.

»Kallocain« (döpt efter Karin Boye-romanen och dess sanningsserum) förfinar och expanderar allt det där. Visst finns fortfarande Bob Dylan och Van Morrison och Jason Molina och vilka det nu är mer med som grundfundament där bakom men det går aldrig missta sig på vem det är vi hör. Kanske för att det finns få artister som lägger in så mycket av sig själv i varje låt. Ibland kan den emotionella urladdningen nästan bli lite för stark för att kunna ta in. Det kan rentav vara välgörande att då och då stänga av, ta in lite luft, och sedan börja om igen. Inte för att det på något vis är dåligt eller obehagligt, bara… så höggradigt laddat från första till sista sekund.

Inledningen på detta femte album med The Tarantula Waltz är särskilt imponerande. »Fallin’« kan mycket väl vara Svenssons största låtskrivarstund hittills, inte bara som låt betraktad utan även vad han gör med den ifråga om arrangemang och totalt tillintetgörande sånginsats där han växlar mellan det snyggt återhållsamma och det hänsynslöst utlevelsefulla. Sonic

Ni har två veckor på er att lyssna på följande tio låtar och era röster ska lämnas

senast söndag den 2 februari. Här är länken.