OBS! Lyssna på klippet ovan när Weyes Blood sjunger "Andromeda" på Oceanen den 16 november.
Jag gör det lätt för mig och snor recensionen av Weyes Bloods konsert i Stockholm. Hon får fina betyg och det får hon av mig också, 4,5 poäng.
Det är en grandios och lite gammaldags musikvärld Natalie Mering siktar mot med sitt Weyes Blood, utan att själv vara det minsta yvig. Och känslan är att hon bara har börjat.
På väg ut hamnar jag i dispyt med en vän som önskar att Natalie Mering kunde ha fått uppbackning av stor orkester och en bombastisk Phil Spector-produktion. Medan jag snarare är förbluffad över hur stor och orkestrerad hennes musik lyckas vara också i denna behändiga turnéversion om fem personer.
Även om en symfoniorkester naturligtvis inte hade skadat.
Det är hur som helst den sortens musikaliska världar Weyes Blood alluderar på, den grandiosa schlagerpopmusik som skrevs av världens skickligaste kompositörer på 60- och 70-talen och som sen styrdes ut i fulländad färgprakt. Burt Bacharach, The Carpenters, Brian Wilson på sin topp.
Fast det är knappast retro, och absolut inte pastisch. Däremot finns det något så ambitiöst och mångfasetterat i Natalie Merings sätt att skriva musik att det i dag nästan enbart går att återfinna hos överdrivna gestalter som Rufus Wainwright eller Father John Misty.
Natalie Mering är inte alls någon sådan yvig, teatral typ. Hennes största showbizgrej är att ungefär halvvägs visa den stora Weyes Blood-dekoren på ryggen till sin vita kavaj, som under resten av konserten döljs av hennes långa hår.
Även om hon också pratar en hel del med oss mellan låtarna, livligt och muntert, och bland annat vill veta hur vi förhåller oss till konspirationsteorier som att månlandningen 1969 i själva verket var en film av Stanley Kubrick.
Och förvisso bor det en överraskningseffekt även i det bubblande syntarpeggiot i ”Movies”, som nästan växlar upp till rave på slutet. Liksom att hon sjunger sista extranumret ”In the beginning” till bara sin egen akustiska gitarr – och ändå har förvånansvärt mycket av sin musikaliska värld med sig.
Rent musikaliskt tror jag att det mycket handlar om hennes harmonier. Natalie Mering skriver låtar med massor av ackord, i långa följder där det ena krokar i det andra, och man aldrig på förhand kan ana exakt vart allt avser att utveckla sig.
Det är länge sen popmusiken i stort slutade med den sortens övningar. Kanske för att det är för svårt, kanske för att det inte fäster lika direkt som en snabb hook och ett snärtigt beat. Men när det görs så fulländat som på årets album ”Titanic rising” blir det lite som att få en påminnelse om något viktigt som nästan har hunnit glömmas bort.
Typiskt nog har Natalie Mering massvis i bagaget. Uppväxt både i urbana Kalifornien och på vischan i Pennsylvania, i en strikt bibeltrogen familj. Artistnamnet tog hon från Flannery O’Connors roman ”Wise blood”, använde det först för hemkörd noisemusik och spelade i experimentella Jackie-O-Motherfucker innan hon började göra egenutgiven pop på cdr.
Det är en utveckling i många successiva steg. Med årets album har Weyes Blood nått upp till det stora indiebolaget Sub Pop och för första gången kunnat spela in med hyfsad budget, samtidigt som hon paradoxalt nog gjorde sitt eget flickrum till en tydlig utgångspunkt.
Nu turnerar hon med ett hyperprofessionellt band, som målar upp de stora, långsamma musikaliska världarna utan att det verkar det minsta komplicerat, inklusive kör, samtidigt som hon sjunger så rakt, precist och obrottsligt melodiöst som få andra i dag.
Att Natalie Mering har hunnit mycket under sina första trettioett år hindrar inte att det känns som att hon bara har börjat.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar