Frank Zappas son, Dweezil, förvaltar sitt arv väl efter sin pappa. I många år har
han turnerat världen runt, och flera gånger i Sverige också. Konserterna har gått
under namnet Zappa plays Zappa. Men sedan 2016 har det uppstått en varumärkestvist.
Frank Zappas änka tillåter inte detta utan Dweezils konserter måste framöver gå under epitetet Dweezil Zappa plays Frank Zappa. Inga bilder på Frank får förekomma på annonser eller
i spellokalen.
Nåväl, Dweezil fortsätter spela sin pappas musik och han gör det väl. Jag lockades till
att gå på denna konsert, eftersom han skulle spela hela albumet Hot Rats. Det måste jag
bara se. Så här är det: Mina tre första LP-skivor som jag införskaffade som tonåring runt
1969/70 var In the Court of the Crimson King med King Crimson, The least we can do
is wave to each other med Van der Graaf Generator och just Hot Rats med Frank Zappa.
Vilka mästerliga album alla tre!!! När det gäller Hot Rats, så spelade jag (framför allt
första sidan) många, många gånger. Peaches En Regalia, den underbara starten,
Willie the Pimp med Captain Beefheart på sång, Sugarcane Harris på fiol och grymt gitarrsolo
av Frank och sedan direkt vidare med den likaså grymma Son of Mr Green Jeans.
Vilken förstasida!! Helt knäckande bra!
Den andrasidan var också fantastisk med mycket speciella jazzlåtar, där Gumbo Variations
gav utrymme för improvisationer. Eller vad det improvisationer?? Frank ville ju ha
kontroll över allt, inte minst sina medmusiker.
Första setet av konserten domineras av Hot Rats, även om bandet inleder med Don´t Eat
The Yellow Snow. Eftersom jag vet "låtarna" på Hot Rats in i minsta detalj, så är jag
medveten om risken att bli besviken. Man vill ju, dumt nog, att det ska låta precis likadant.
Jag tycker kanske att det låter lite tveksamt inledningsvis. Orgeln på Peaches en Regalia
är inte lika distinkt, men det är OK. Sen kommer Willie the Pimp... Men det är ju inte Captain
Beefheart, förstås. Nä, och sångaren kan inte vara lika bra, det är inte att begära. Men Willie
fortsätter bra och Dweezil spelar ett fint gitarrsolo, men inte lika väl som Frank... Nu är jag
väldigt orättvis..
Son of Mr Green Genes är bra. Nu finns inte någon saknad av Don van Vliet, så det hjälper
till. Bra gitarrspel av Dweezil, förstås. Och så är ju resten av bandet fantastiska musiker., det
måste sägas många gånger. Endast det bästa är gott nog under Franks tid. Man får inte
glömma vilka musiker som spelade med honom: Gerge Duke, Roy Estrada, Kim Fowley, Lowell
George, Don "Sugercane" Harris, Les McCann, Aynsley Dunbar, Don Ellis, Jean Luc Ponty,
Adrian Belew, Michael Brecker, Don Preston, Mac Rebenack, Archie Shepp, Chester Thompson,
Jack Bruce, Ian and Ruth Underwood, Steve Vai, Don van Vliet, Johnny 'Guitar' Watson
Eric Clapton, Eddie Jobson. Och det finns så många fler. Imponerande. Även John Lennon,
Yoko Ono, Sting och Tina Turner har faktiskt bidragit.
OK. Över till andra sidan av Hot Rats, den som man ätt förbiser. Och det blev som jag
hoppades, att det skulle bli. Jag hoppade mycket att Gumbo Variations skulle bli något
över det vanliga och det blev det verkligen. Bandet spelar mer och mer gudomligt och så
får vi se och höra ett fantastiskt saxsolo av Scheila Gonzales. Då blev jag helt förstummad.
Kolla Scheila från London tidigare i höst. Det lät lika fint igår kväll.
https://www.youtube.com/watch?v=ecn8c938FVE
Nu orkar jag inte skriva mer. Det här skulle i första hand handla om Hot Rats. Sedan följde
ett andra set med helt fantastisk musik från Franks katalog och då dyker också Norways
Wind Ensemble. Het otroligt bra. Vilket sväng. Mycket fantastisk MUSIK!!! Jag satt bara
och häpnade. Som kuriosa, så började bandet plötsligt spela The Knacks klassiska
pophit My Sharona. KUL! Enkel musik insprängd i allt det komplexa. Härligt!
BETYG: 5,5 av 6 poäng. OK, det var snålt ;)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar