Marissa Nadler LIVE 4,5 poäng

Konsertrecension: Marissa Nadler Pustervik

KulturMarissa Nadler är inte helt bekväm på scen, men skapar en stämning som dröjer sig kvar, skriver PM Jönsson.

4,5

Marissa får 4,5 poäng av 6 möjliga. Jag håller PM om det mesta, fast nog var hon mysig, även om hon lite blygsam. Visst, det hade varit fint med någon person till på scenen.

PM Jönsson 26 apr, 2019

När Marissa Nadler dök upp i mediebruset placerades hon in i free folk/new weird america-scenen; hon delade skivbolag och turnerade med band och artister som Jackie-O-Motherfucker, Double Leopards och Jack Rose. Marissa Nadler, i grunden konstutbildad, och helt självlärd som musiker, hade dock en något mer traditionell ådra.

Experimentell indierock var inte riktigt hennes grej, hon kände sig mer besläktad med äldre sångerskor som Billie Holiday och Odetta, eller en singer-songwriter-klassicist som Leonard Cohen. Så är det fortfarande. Det är helt logiskt att Marissa Nadler en bit in i konserten tolkar Fred Neils "Little bit of rain". En låt från 60-talets folkboom som hon gör till sin, långsamt, svävande, med den ljusa sopranrösten som får Pusterviks övervåning att förvandlas till vägkrogen i Twin Peaks. Åtminstone för en stund.

Hon turnerar utan band. Sjunger, spelar gitarr, samplar sig själv, och kompas (ibland) av förinspelad akustisk gitarr. Till en början gillar jag den intima atmosfären, på skiva kan Marissa Nadler förefalla något statisk, även på den soundmässigt mäktiga skivorna hon gjort med demonproducenten Randall Dunn (Sunn O))), Earth, Anna von Hausswolff m.m.). Närvaron är stark, publiken är knäpptyst, ja, med något undantag, rösten och det nakna gitarrspelet lägger sig som en filt runt själen. Ödsligt, men nära. Hon spelar tolvsträngad gitarr på en låt. Fantastiskt sound. Rikt i sin enkelhet. Fint även när hon plockar fram munspel på extranumret, en gammal låt, från hennes första album.

LÄS MER: Junior Brielle på Pustervik odlar myten om sig själva

Efter ett tag börjar jag dock fundera på om Marissa Nadler inte är bättre live med ett band, eller kanske bara en enda annan musiker, någon att luta sig mot, ett bollplank, en motvikt. Jag har inget principiellt emot att man samplar sig själv, ofta är det ett lyckat grepp, atmosfäriskt, när elgitarr möter akustisk gitarr, när hon sjunger med sig själv, vid något tillfälle, men dynamiken är inte alltid där.

Hon har släppt en handfull skivor, men är fortfarande blyg och tycks inte helt bekväm med att stå på scen. Charmigt, på ett sätt, liveupplevelsen haltar dock en smula. Men visst finns det något där, i sången, i melodierna, i texterna, en känsla, en stämning, som dröjer sig kvar.