Los Lobos imponerade stort

Betyg: 5,5 /6

Los Lobos spelade för ett nästan fullt Pustervik igår och den spelglädjen de
förmedlade kan knappast gjort någon besviken. Min ingång till detta amerikanska
band med många influenser från Mexiko, var LP:n How Will The Wolf Survive?
från 1984. Denna fick ju enorma recensioner i pressen. NME ansåg den vara ett
av de bästa 80-talsalbumen. Och det kan jag hålla med om. Något mer album har
jag inte köpt, Bandet började dock redan 1973 i Los Angeles och bandet är ganska
intakt sedan starten:

• David Hidalgo – vocals, guitar, accordion, fiddle, requinto jarocho (1973–present)
• Louie Pérez – vocals, guitar, drums, jarana huasteca (1973–present)
• Cesar Rosas – vocals, guitar, bajo sexto (1973–present)
• Conrad Lozano – vocals, bass, guitarron (1974–present)
• Steve Berlin – keyboards, woodwinds (1984–present)

Konserten var fulländad. Bandet är ju så samspelt genom alla år och jag tror inte
att det finns något annat band i världen, som behärskar så många musikstilar lika bra.
De spelar pop, rock, country, blues. Dagen innan spelade de i KB i Malmö. Så
här skrev recensenten där:

"Så det var ett rock'n'roll-gig? Helt sant. Men bandet spelade också blues, rumba, texmex, funk, countryrock och något som lät misstänkt likt polka.Inga tokroliga stil­krockar, fast heller inte total smältdegel: Los Lobos ser visserligen till att hitta rocken i rumban och popen i mariachin, men varje liten subgenre får vara stolt över sin särprägel. Bandet tvekar inte att köra en låt hela vägen till sin logiska slutpunkt, om de märker att det är kul.

Få band är lika mångsidiga utan att för en sekund vilja flasha med sina färdigheter. Los Lobos förblir, 45 år efter den blygsamma starten i östra Los Angeles, ett vanligt fast ändå extraordinärt barband. De spelar underhållningsmusik och jamsession på samma gång.

Deras låtar är nästan alli­hop enkla till formen, och därför rymliga; här finns inte en massa moment man absolut måste ta sig igenom för att komma i mål. I gengäld är de öppna för infall. Den som tar flest tillfällen i akt är David Hidalgo. Han kan liksom stå på tröskeln och stampa en stund, som om han funderar på om han diskret ska karva in ett anonymt kärleksbudskap i dörrposten eller om han ska hosta upp sig och gå in för de stora känslorna. När så sker slår han upp dörren, höjer volymen, och låter temperaturen hänga med uppåt. Han är också bandets mest blödiga sångare: en sådan som ger en otippad spänst åt pophantverk som "Will the wolf survive?" och "Emily" men som inte lika självklart bär upp refrängen när bandet hamnar i den smörigare texmexen."