Vecka 8-9

Sarah Klang

Ezra Furman

Denna lista innehåller verkligen lite av varje. Nya svenska ”stjärnskottet” Sarah Klang inleder. Ezra Furman på startplats tre har fått gudomliga recensioner av kritikerna för sitt nya album. Skottarna Simple Minds finns också med. Platsar de nu för tiden? Svenska kritiker har sablat ner nya albumet helt medan de brittiska är mer positiva. Bedöm själva. Men vad gör Rick Springfield här, undrar säkert någon. Nja, jag tycker flera låtar från den senaste plattan, som han satsat på blues, håller riktigt bra. Hypade Hookworms är också med. Jag har haft lite svårt för dem, men denna låt gillar jag skarpt. Graham Coxon från Blur är också med. Gillar du Robert Wyatt, så kan du nog bli ganska tagen av Edward Penfolds sång. Avslutningen är inget för de svagsinnade. ”Brutalt vackert” skriver en recensent om Nothing Stirs med The Body. Kanske inte alla håller med, men musik får gärna vara utmanande. Nåja, man får väl nästan vara schizofren för att svälja alla olika musikstilar här. Vi får se vad ni tycker.

1 Sarah Klang (SWE)  dök upp som en (supermelankolisk) frisk fläkt på den svenska musikscenen från ingenstans och tog sin stora röst och sin tunga, känslofyllda americana med sig. Ett klassiskt sound från en annan tid, som att transporteras till ett amerikanskt mellanvästern årtionden tillbaka i tiden, fast med den adderade bonusen att du kan skippa Jim Crow-rasismen och slipper förlora sextio års socialpolitiska framgångar. Win/win! Sarah bidrar med något stort, genuint och pampigt till den annars ganska svala, lågmälda svenska musikscenen. Något som bara få aktörer, Weeping Willows, The Ark och The Cardigans för att nämna några, lyckats med tidigare. Hur som är det svårt att förstå att ett göteborgskt 00-tal fostrat detta Nancy Sinatra’s och Paul Simon’s kärleksbarn, med inslag av Adele? Jag vet då inte. NG.se

2 Mimicking Birds (US) Layers Of Us is full of shimmering, cosmic rock that draws on themes ranging from tour life to climate change, but always framing the contemplation in an expansive, bird's eye view. As such, the music feels like topography: the guitars in "Another Time" can stretch into jagged peaks or roll into hills, and the glittering synths in "Lumens" settle into an intangible atmospheric layer. TheFader

3 Ezra Furman (US) A thoughtful lyricist taking his poetic inspiration, songcraft ideas, and even a few fashion cues from Bob Dylan, Ezra Furman sings in a nasally style similar to the Violent Femmes' Gordon Gano while making unpretentious indie folk/indie pop that's raw, deep, and achingly sentimental. AllMusic Voice serrated, Furman braids each tale with ragged sonic dramatics, with scrambled arrangements jittering over rhythms that bustle like escapees from Tom Waits’ junkyard. High points include burlesque blues-grinder Come Here Get Away From Me and doo wop’n’roll cello-thruster Love You So Bad, but every pit-stop on Furman’s wild ride rewards attention. “Goddamnit, I’m alive,” he sings, thrillingly exultant in his flight from conformity.

RecordCollector

4 Simple Minds (UK) Walk Between Worlds finds the band on much surer footing, regaining much of the energy that infused their great run of albums between 1979's Real to Real Cacophony and 1985's Once Upon a Time. Vocalist Jim Kerr and guitarist Charlie Burchill are the lone surviving original members. Other than Burchill's crunchier-than-normal guitar in "The Signal and the Noise," the synth- and drum-laden anthem would have been a welcome entry on Empires and Dance. AllMusic

5 Edward Penfold (UK) Sometimes all you need in life is some backwards-looking, forwards-thinking, sideways-slanting pastoral folk that paddles in the stream that Robert Wyatt and Nick Drake bathe their loins in. And lucky for us, Edward Penfold has bottled that water and turned it into his second record, Denny Isle Drive. I love ‘Northern Hemisphere’ for its Englishness, embracing the quaintness and what makes winter less shit (“Sunday to the country/walk the dogs/eat the roast/the quintessential way”).  TheQuietUs

6 Rick Springfield (US) When Australian heartthrob and General Hospital star Rick Springfield first sang her praises in 1981, the world responded resoundingly to his impassioned plea and pulse-quickening music. Jessie’s Girl would top the singles charts and earn a Grammy Award for best male rock vocal performance. But Springfield, 68, has wrestled with a few demons since then, to the extent that the self-portrait he delivers on his latest album would likely baffle the onetime object of his affections, wherever she is. USAToday As track “Little Demon” shows, the album gives Springfield a chance to show off a grittier side that he has often displayed in concert and, at more than five minutes, the song lets him stretch out on the bluesy guitar breaks. Billboard

7 Hookworms (UK) The English psych-punks turn down the distortion and face their demons with a new, synth-y sound on their third album. Hookworms had forged their own brand of stoner rock for people too wired to get stoned. The band’s third album, Microshift, is similarly an exercise in relentless forward motion and joyous abandon. the opener, “Negative Space,” a song inspired by the passing of a dear friend—but also one of the most exhilarating, exuberant indie rock songs of 2018 so far, an electro-rock Mt. Olympus whose step-by-step ascent mirrors Sound of Silver, but whose insistent vocals scream Superchunk. Pitchfork

8 Graham Coxon (UK) New Channel 4 and Netflix dark comedy The End Of The F***ing World has been this year’s massive breakthrough hit, featuring the most loveable teen misanthropes since Richard Ayoade’s Submarine. Just like Alex Turner’s memorable score for that 2010 film, Graham Coxon, Blur guitarist, has delivered a soundtrack for End Of The F***ing World that delves into the show’s very core: at times angsty, other moments carefree and all the while bewitching. NME

9 HOLY (SWE) Med debutskivan ”Stabs” blev Holy (till vardags Hannes Ferm) internationellt hyllad i en handvändning. Kombinationen av spretiga 60-talsgitarrer och modern lo-fi-pop var instinktivt tilldragande, men också sylvasst kort och bråkig. Musiken lät som albumtiteln. Men flummandet är allt annat än ytligt på nya albumet All These Worlds Are Yours. Här finns Bowie-influenser, ”Bohemian rhapsody”-aktiga epos och klassiskt popmusikaliskt svårmod. Första skivan hintade om en obstinat och lovande nykomling, uppföljaren visar en fullfjädrad artist. Bästa spår: ”Dreaming still”  DN

10 The Body (US)The year is 3089. The world looks something like that scene from Bill & Ted's Excellent Adventure where society meditates on the most outstanding music of a singular artist. But instead of smoove Van Halen licks, it's The Body, the extreme doom-metal duo who, by this point, have downloaded their brains into cyborgs. Each day brings new boundary-defying jams and collaborations beyond our galaxy, with aliens who only communicate in high-pitched shrieks that imitate the band's Chip King. "Nothing Stirs" sees the band set weeping strings and swelling trombone to cavernous beats and droning feedback. This is the kind of decibel-clashing combination in which The Body excels, but is made even more exceptional by the presence of vocalist Kristin Hayter. As the sole singer and noise-maker behind Lingua Ignota, Hayter is a kindred spirit in extreme layers, and here gives "Nothing Stirs" its dramatic agency with an operatic voice that scales the sonic destruction and the rains down upon it screaming, "March on."  NPR.org

Ni har som vanligt två veckor på er att lyssna och poängen ska förmedlas senast söndag 4 mars.

Här är länken.