Vecka 2-3

Margo Price inleder det nya årets första lista

Det nya årets första lista har av tradition varit ett uppsamlingsheat från det gångna året. Så också i år. Jag (Fredrik, som är cicero denna vecka) tänkte ta avstamp i en scen som inte är riktigt min mammas gata – country. Visst, jag är inte obekant med sextio- och sjuttiotalscountry, men scenen idag vet jag inte mycket om. Det jag hört kommer i första hand från rock-, folk- och singersongwriters, dvs artister som tangerar eller gör tillfälliga nedslag i countryn. Så jag började botanisera bland årsbästalistor, läste recensioner och lyssnade. Samlade på mig hundratals låtar som till slut reducerades till tio. Dock inte stenhårt nischad, andra influenser är tydliga, kanske framför allt americana. Grundplåten är dock country. Eller, tja… Vissa friheter har jag tagit mig. I Nashville hade jag nog fått löpa gatlopp. Med de bredaste hattbrättenas vassaste boots i ändalykten. 

1.  Margo Price: "Hands of time". När Loretta Lynn dör lever hon vidare i denna "Midwest farmers daughter", som numer huserar i Nashville. Episk country av bästa sort. 

2.  Miranda Lambert: "ugly lights". Miranda Lambert har rykte om sig att vara Nashville bad girl. I hennes alster sups, sveks, förförs och sörjs det på ett sätt som tidigare bara var tilåtet "äkta" countrymän. Hennes dubbelepos "The weight of these wings", som denna uppåttjackare är hämtad ifrån, är med några få undantag helgjuten.

3.  Drive-by truckers: "What it means". Vad gör den här elefanten här? Har vi inte hört nog av truckercountry för i år? Nej.

4.  Pinegrove: "Old friends". Ett ungt band som hamnat på en hel del årsbästalistor. Med rätta, tycker jag. Finfina texter i americana med flyhänt anslag. 

5. Robbie Fulks: "Never come home". En av mina favoriter på listan (den första låt jag var säker på att inkludera och den enda som aldrig trillade ur). Robbie Fulks är ingen duvunge, har hållit på sedan tidigt 80-tal. Låten får tala för sig själv.

6.  Brent Cobb: "Solving problems". Backporch-country av det mer klassiska snittet. Brent är en vän av den lantliga idyllen, harmonin i det lilla livet.

7.  Robert Ellis: "California". En av de mer utåtriktade countryartisterna i sällskapet, väjer inte för några influenser. Han går egensinniga vägar (och många verkar de vara, vägarna, han turnerar tydligen oavbrutet. 

8.  Spain: "Battle of Saratoga". En av de där friheterna jag tagit mig. Josh Hadens band Spain har hållit på några decennier och helt gått mig förbi. Deras senaste skiva, Carolina, är inspirerad av americana och country (där de tidigare dribblat i Low- och Red House Painters-marker). Känner igen namnet Haden? Josh Haden är son till den gamle jazzbasisten Charlie Haden, som var en av Spains största fans när han levde. Battle of Saratoga sägs handla om farsan Charlie och hans kamp mot drogmissbruk.

9.  Amanda Shires: "Pale Fire". Amanda Shires är Jason Isbells bättre hälft. Pale Fire är tagen från en förträfflig skiva med icke-demonstrativ country. Less is more verkar vara hennes devis. Tror Anna Ternheim skulle gilla henne.

10.  Aaaron Lee Tasjan: "Little Movies". Vi går i mål med en popdänga... Aaron har countryrock-

bakgrund, men Little Movies skulle gjort John Lennon glad. Albumet "Silver Tears" sägs vara skrivet under inflytande av mikroskopiska doser LSD. Om detta är svårt att sia om, i intervjuer sprider Aaron Lee gulliga små provokationer och lätta klacksparkar.

Ja, detta var Fredriks tio låtar. Ni har två veckor kvar att lyssna på dessa och sista röstningsdag är söndag den 22 januari. Här är länken till Spotify. OBS! Nu röstar vi som vanligt igen, dvs 1 - 6 poäng på varje låt.