onsdag 28 september 2016

Bästa konserten någonsin: King Crimson live på Sentrum Scene i Oslo i måndags 26 september



Bildresultat för six dice

Två dagar efteråt så jag är oförmögen att skriva en recension av denna konsert
med King Crimson i Oslo i förrgår. Den var helgjuten helt igenom; allt ifrån
de tre trumslagarna Pat Mastelotto, Bill Rieflin och Gavin Harrison till sångaren Jakko 
Jakszyk, basisten Tony Levin, Robert Fripp själv och sist men inte minst Mel Collins
sax och tvärflöjt, som lyfte detta band till nya extraordinära höjder.
Det var så underbart att höra så många stycken från de nio första klassiska albumen, t.o.m.
från Pictures of a city och Lizard!

Betyget blir förstås 6 - yppersta världsklass. Detta måste vara den bästa upplagan av
King Crimson någonsin. Musiken var mycket mer luftig och organisk jämfört med vad
jag hört av bandet tidigare. Mel Collins var en av orsakerna till detta.

Jag måste låta er lyssna till Starless live, så som det lät i Oslo även om detta är ett
tidigare upptag på den senaste turnén. Kan musik bli bättre än så här?



  1. Set 1:
  2. Walk On: Monk Morph Chamber Music
  3. (with snippet of Norwegian national anthem)
  4. Set 2:
  5. (Dawn Song)
  6. Encore:

5 kommentarer:

  1. Jo, låter asbra. Senare års King Crimson har oftast låtit sterilt och kyligt, inget sånt här. Lite mycket trummisar kanske men Bill Bruford kunde ju låta som 3 så..

    SvaraRadera
  2. Jo, jag var också inne på det. Om Crimsons senaste inkarnationer har fokuserat på musikerna (som ju förstås är briljanta), så fokus nu på musiken. Musiken kommer före musikerna alltså.

    SvaraRadera
  3. Blev nyfiken efter recensionen, positivt överraskad och instämmer med Ingemarna. Något mindre teori, lite mer känsla. Och Tony Levin är lika elegant som på tidiga 80-talet. Ok, det är absurt pompöst, och Fripp tycker nog att tre trummisar är alldeles för få. Men styvnackade pretentioner kan man gott ursäkta när hjärtat bakom Crimsons laboratorierockar äntligen börjat slå. Och dessutom, vilken bonus för Oslo-publiken - Nick Borgen på sång!

    SvaraRadera
  4. Nick Borgen, hoho. Men jag gillar honom mycket bättre än Adrian Belew. Belew var alldeles för amerikanskt glättig - passade inte in i Crimssons seriösa image. Belew sjöng bl.a. In the court of the crimson king för två år sedan och det kändes nästan som helgerån. Nä, detta var riktigt bra, som du förstår. Och Mel Collins, uj uj. Bättre sax får man leta efter. Inte ens David Jackson hade fixat det lika bra. Collins jazzkänsla och improvisationsförmåga var en höjdare.

    SvaraRadera
  5. 1. Ursut 5p Häftigt sound. Riktigt duktiga musiker, de här grabbarna från Malmö. Det här inte bara ett vanligt hardcoreband som growlar och brötar.

    2. Wilco 4p Lugnt album från Wilco. Habilt.

    3. Teenage Fanclub 5p Älskar denna. Vacker, men inte smetig för fem öre.

    4. Preoccupations 4p Bandet som byter namn lika ofta som andra byter underkläder. Men det här är inte dumt alls.

    5. Jamie T 5p Jamie s senaste album spänner över alla musikstilar. Flera låtar påminner mycket om Clash t.ex. Men jag valde hiphop mixat med rock, inte så olikt Sleaford Mods. Fräckt.

    6. Madness 4p Det är nästan omöjligt att inte gilla Madness, i alla fall när de håller en så pass hög klass.

    7. Drive-by Truckers 4p Bandets texter är osande ilska över sakernas tillstånd i deras hemland. Fin melodi. Påminner lite om Doug Sahms dansbandsaktiga musik (och det är positivt menat).

    8. The Head & The Heart 4p Ett ”syskon” till fanklubben ovan. Tjusigt.

    9. Nick Cave & The Bad Seeds 3p Ja, alla vet ju vad detta handlar om, inte bara denna sang utan hela albumet och tillika filmen. Personligen känns den alltför privat för att jag känner för att lyssna så många gånger på detta. Trots enorma recensioner, så är jag inte lika imponerad av just denna sång. Drowned in Sound skriver så här om just detta stycke (och några till): ” ‘I Need You’, meanwhile, simply feels like the latest Cave straight-ahead pop effort that doesn’t quite work because of its conventionality. Its swelling synths aren’t full-bodied enough to carry an otherwise fairly uninteresting arrangement and Cave’s over-accented croon doesn’t work as well as his almost off-the-cuff approach to the rest of the album. “ Med det sagt, så finns det andra sånger som faller mig mer i smaken på detta album, men jag ville inte byta när den redan legat inne på listan.

    10. King Creosote 5p En favoritsångare. Hela albumet är ojämnt, men detta är superbt. 7,5 minuter som gärna kunde få hålla på längre ändå, så fint är det.

    SvaraRadera