Den chilenska trion Föllakzoid spelade igår på Pustervik. Att skriva en
recension på detta låter sig inte göras så enkelt.
Nyckelord för deras musik skulle väl bli något liknande: kraut, motorik, trans,
rymd, monotoni etc.
Det här bandet tar detta till sin yttersta gräns eller till och med bortom detta.
Mina upplevelser:
Konserten börjar: Majestätiskt, motoriskt, spännande, HÖGT, härligt monotont
Efter 10 minuter: Majestätiskt, motoriskt, spännande, HÖGT, härligt monotont
Kompisen Fredrik (som älskar bandet) frågar om jag gillar det
och jag svarar sanningsenligt JA. Inombords funderar jag sam-
tidigt om konserten kommer att fortlöpa på samma vis. I så fall
kommer jag nog att tröttna.
Efter 15 minuter: Fortfarande inne i musiken, fast inte i trans ; ) Även om jag har
öronpropparna väl instuckna i mina känsliga öron, så väljer jag
ändå att lämna platserna längst fram vid scenen och "vila" hörsel-
organen och tar plats i bakre delen av salen.
Efter 20 minuter: Fortfarande imponerad av vad bandet skapar med sitt ljud/oljud.
Det svänger verkligen och en del ungdomar dansar vid baren.
Efter 25 minuter: Börjar bli något tjatigt. Kompisen Martin går hem - tyckte det blir
enahanda och just tjatigt.
Efter 30 minuter: Ser Fredrik passera nära baren med ett leende på läpparna
Strax därefter: Jag drar hemåt också.
Funderingar dagen efter: Det finns musik som vill testa gränser oavsett genre
t.ex. Schönberg, Stockhousen, att komma i trans via t.ex. en nåjdtrumma i den
samiska religionen. Vissa kommer kanske nära ett slags trans när de lyssnar
på Bruce och Håkan. Andra lyssnar på andlig sång, blues, Coltrane, ja vägarna
är många. Föllakzoid har ju påverkats av band som Can, Neu, Kraftwerk, Einsturzende
Neubauten etc. Personligen kände jag tyvärr samma tomhet som efter den volym-
manglande och monotona konserten med Mogwai i London för ett år sedan.
Ibland är den bästa musiken tystnaden, som pianisten Käbi Laretei sa en gång
i tiden.
Jag har läst en del liverecensioner av Föllakzoid på nätet och de har varit
översvallande positiva, men de skrivs ju av sådana som redan är entusiaster.
Jag behöver ju inte gissa vad någon av dem jag känner på Göteborgs Bluesfestival
(som pågår denna helg) skulle tycka om dessa chilenare... Eller Brucefansen...
Jag överlämnar dock till Fredrik eller min namne Ingemar att skriva era intryck
av konserten gärna i form av en minirecension här på denna blogg.
Betyg sätts inte på Föllakzoid. Första kvarten upplevde jag det som en femma,
innan jag gick blir betyget något som liknar tomma mängden... Det kanske
betyder att jag nästan nådde trans ;)
Jag tycker mycket om tysk 70-talsmusik, gjort det sedan jag kom hem från London som 17-åring med trippelalbumet "Krautrock, German rock scene" och hörde Harmonia och Neu för första gången. När Föllakzoid
SvaraRaderaleker med den grejen älskar jag det, men när dom lämnar 70-talets Tyskland och börjar med den här tvåtakts stenåldersritual rytmen som dom fastnat i på senaste skivan blir det lite småtråkigt ibland.
Här är trippelalbumet:
SvaraRaderahttps://www.discogs.com/Various-Kraut-Rock-German-Rock-Scene/release/504644
Jo, jag gillar verkligen Föllakzoid (och den tyska scen som Ingemar x 2 refererar till). Tycker nog ni sammanfattar mina intryck i era recensioner, även om jag är mer positiv. Chilenarna snickrar inga melodier och berör varken intellekt eller känslor, så varför så positiv? Jag vet inte. Man måste väl låta sig omslutas annars deltar man inte alls. Det är inte musik du lyssnar till eller tänker på, det är hjärndött villkorat, 100 % instinkt och kropp. Ge upp dig själv och flyt med. Jag har ju sett Föllakzoid en gång tidigare, och då var det än mer sömlöst och pulserande. Men visst tusan gillade jag det även inatt, även om också jag emellanåt noterade ett lätt skav i skallen: "är inte det här rätt korkat? - jo fan, tack tack!"
SvaraRaderaMogwai var så mycket sämre. Aldrig vart på en konsert som svängde så lite.
SvaraRadera