måndag 17 augusti 2015

Way Out West - krönika

Festivalen började och sluta med en taxiresa



Denna lilla krönika bygger inte på några vanliga recensioner av akterna utan
mer en beskrivning av hur det är att beskriva hur jag som popnörd i mina
bästa år upplevde de här tre dagarna i Slottsskogen och andra spelplatser.

Torsdag
Jäkla skit. De flesta WOW-festivalerna har varit som en perfekt avslutning
på sommarlovet innan höstterminen som lärare startar. I år var det tyvärr
inte så. Hela WOW-veckan var det studiedagar, så både torsdagen och
fredagen blir Jag börjar med att kolla vilka spelningar som går på tidiga
eftermiddagar och som jag direkt kan stryka. På torsdagen var det de tuffa
tjejerna i Savages och Belle & Sebastian. Inte hela världen. I alla fall Belle
& Sebastian har väl sett sina bästa dagar, vilket stämde med de recensioner
jag läste. Kindness spelade också tidigt, men jag har ingen riktig koll på dem.

Sen kommer det ett band som jag gärna vill se: Foxygen, det galna gänget
från Kalifornien vill jag inte missa. Jag har lyckats komma ifrån lite tidigare
från den studiedag med föreläsningar, så jag bör precis kunna hinna dit i
tid. Jag drar iväg med pendeln från Kungsbacka för att ta mig till Mölndal
Centrum och ser att det snabbaste vägen till Slottsskogen och Linnéplatsen är
att först ta en spårvagn buss 25 direkt dit.
Jag står och väntar på bussen, men det kommer ingen. Då ser jag plötsligt
buss 25 svänga förbi lite längre bort, men inte vid min hållplats. Då inser
jag att jag har stått på fel hållplatsläge. Jag är inte så bekant med Mölndal
och buss 25 har jag aldrig åkt förut. Nu inser jag att jag absolut inte kommer
att hinna. Vad gör då en popnörd? Jag sätter mig på första bästa spårvagn
och hoppar av på Lackarebäcks hållplats. När jag väl gått av, så inser jag
att jag måste ringa en taxi för att snabbt ta igen förlorad tid. Den kom snabbt
och körde in vid Shell-tappen i närheten. Resan gick snabbt och kostade drygt
200 kr. Sedan gällde det att snabbt ta sig fram bland alla festivalsugna.
Det gick bra och jag kommer till stora Azaleascenen. Det lät inte som
Foxygen och jag trodde att de spelade på Linnétältet. Där lät det ganska bra,
men knappast som dessa Foxygen. Det visade sig att det var Future Islands
och de var inte tokiga alls. Jag stannar kvar till slutet och sedan beger jag mig
till den stora Azaleascenen och där var det helt tyst. Det står ju på WOW-appen
att Foxygen skulle spela där sedan ett tag tillbaka. Men efter en kvart så dyker
bandet upp. Då berättar sångaren att det varit något problem, oklart vad. Men
glad var jag för jag fick se och höra åtminstone 30 minuter av dem. Och jäkligt
bra var det. Vilken show! I bandet ingår tre tjejer på som dansade och doade så
det stod härliga till, Väldigt effektfullt. Foxygen påminner inte så lite om gamla
The Tubes med sin galna show. OBS! Lustigt nog såg jag The Tubes och Fee
Waybill på lördagen. Men mer om det senare. Här kan ni se Foxygen från
Roskilde för en månad sedan:



Nästa band skulle vara War on Drugs om en halvtimme. Jag har varit i kontakt
med Claes från Poplistans jury. Vi kände varann inte sen tidigare, men mitt under
konserten lyckades vi med sms nå kontakt. Väldigt kul att träffa en ny popkompis
i verkliga livet också. Det var större än att lyssna på ännu en konsert med WoD.
Därefter var det bara 30 minuter kvar till en annan favorit, norska Susanne
Sundför. Att hinna med att äta något var svårt - långa köer. Jag hade bara lyckats hinna
med att köpa en stor påse cashewnötter tidigare. Nu gällde det att positionera
oss nära scenen. Claes hade ett bra tips - Gå direkt fram till scenen och var där så
tidigt som möjligt innan folk väller in. Vi lyckades bra med detta och fick se
Sundför göra en grym konsert. Hon är både main stream och avant garde, spännande
tjej, som ju redan är ett stort namn.
Efter dessa två konserter säger jag hej till Claes för idag och lovade ses imorgon igen.
Jag tittade lite halvslött på Beck, men gick ganska snabbt vidare mot utgången. Min
plan är att se min tredje favorit och det är australiska tjejen Courtney Barnett. Hon
kallas ju ibland för "the female Kurt Cobain". Jag behövde dock dricka något och
bestämde mig för att ta en god kanadensisk öl på den kanadensiska puben Wiser's
på Linnégatan.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar