Killers Walk Among Us

Stefan Holmberg i Killers Walk Among Us när han fortfarande fanns här på jorden

Hu vad bra. För mig helt okända göteborgsbandet Killers Walk Among Us har gjort
årets bästa platta, i alla fall enligt en del svenska kritiker. Och efter att ha lyssnat på
några spår så är jag böjd att hålla med om att detta är riktigt bra. Plattan handlar mycket om
döden och eftersom sångaren och låtskrivaren Stefan Holmberg begick självmord i januari,
så är det lätt att dra paralleller med Ian Curtis (Joy Division) och Anders Göthberg
(Broder Daniel), eftersom båda dessa också tog sina liv.
Här kan ni läsa ett utdrag ur Gaffas recension av den självbetitlade skivan:

Ett avskedsbrev.

Sångaren och låtskrivaren Stefan Holmberg fick aldrig vara med om att släppa Killers Walk Among Us första och enda skiva. Frågan är om det någonsin var tanken.  En kall vinterdag tidigare i år valde han att avsluta sitt liv och lämna bandet med brustna hjärtan och ett testamente i form av tio låtar. I en videoinspelning som gjordes nyligen pratar han om vikten av att skapa något av värde i sitt liv, för när som helst kan det vara slut. Den här skivan är Stefan Holmbergs slut. Ett avskedsbrev som han skrivit på i över tio år.

Låttitlar som The Worse Is Over och We Will All Die förklarar vad det handlar om och hade kanske känts teatrala om de saknat substans. Istället trycker varje ord, varje mening, varje crescendo och tonartshöjning på knappar i min kropp jag inte trodde fanns. På postrockens manér sveper låtarna över en som känslostormar. Ödsliga pianon blir till manglande gitarrer som övergår i stämsång och slutar med att Holmberg stegrande mässar "Bring your best knife, and meet me at sunrise". Och tårarna rullar och fingrarna sluter sig i en knuten näve. För sådan är Stefan Holmbergs och Killers Walk Among Us musik att den inte går att värja sig mot. Ständigt pendlande mellan känslolägen. Den saknar inte heller ljus. Tvärtom är både text och musik vid sidan om melankolin fylld med kärlek och liv, och kanske går det också i den att skönja något slags hopp för världen som vi lever i. Stefan Holmberg kunde bara inte se sin egen plats i den. 

Här kommer en livevideo med sången "Från Ramberget ser jag allt som någonsin hänt oss här. Den är lång, men väl värd att kolla in.