Det var ett fullsatt Pustervik som mötte denna Philadelphiakille igår fredag.
Jag gillar ju Viles lite slöa sång och ibland gnistrande gitarrer. Förra gången
han var på Pustervik var augusti 2011 gjorde han rakt igenom en bra konsert där
han blandade akustiska nummer och brötig gitarrock. Då byggde konserten på
hans skiva "Smoke Ring For My Halo". Nu handlar det förstås mycket om hans
senaste album "Wakin On A Pretty Daze". Han inleder också denna kväll med
titellåten från denna. Den sitter bra och jag förväntar mig en lika fin stund som
sist. Dock blir den första timman ganska tradig. Vile står lätt framåtlutad, byter
gitarr efter varje låt, vevar runt med sin stora man till hår. Variationen är nästan
obefintlig. Eller som Ingemar S så fyndigt uttryckte sig via sms mitt under
konserten: "Samma låt hela tiden ju, tjatigt. Jäh Jäh." Jo, det var mycket Heh Hey,
Yeah Yeah. Det här fungerar fint på skiva om man inte behöver lyssna på allt
på en gång - men live behöver vi i publiken lite mer spänning.
Men så plötsligt när Vile spelat i nästan en timma så kommer den magiska "Was All
Talk" från senaste albumet och plötsligt stämmer allt. Och sedan fortsätter han med
den brötiga "The Hunchback" och allt är glömt. Och när Vile vaknar, så
vaknar även publiken. Bandet kommer in på nytt och kör flera nummer, ett av dem
är rena Sonic Youth-larmet. Därefter klappas Vile in ännu en gång och då avslutar
han solo med akustisk gitarr med den utmärkta "My Best Friend". Allting fungerar
nu precis så bra som man förväntat sig innan konserten började.
Med detta fina slut så blir betyget trots allt en fyra (av sex). 4
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar