Van der Graaf Generator imponerade i London

Bättre än någonsin - Guy Evans, Peter Hammill och Hugh Banton

I söndags bevistade jag tillsammans med Poplistans jurymedlemmar Fredrik och Ingemar S
Van der Graaf Generators spelning på Barbican Hall i London. Liksom de övriga två så är
detta band ett av våra absoluta favoritband, om inte det allra största. Personligen har jag tidigare
sett Peter Hammill solo i Hamburg 2001 och VdGG 2008.
Hur skulle då denna konsert bli? Förväntningarna på detta mycket speciella band är ju höga.
Vid förra tillfället 2008 kändes ju trion lite tunn och det var inte utan att man saknade David
Jacksons saxofon en del. Dessutom får ju organisten Hugh Banton slita för tre och även spela
en del bas med sina pedaler.
På denna turné hade ju Peter och band satsat på att vid varje gig ta sig an några ordentliga
utmaningar, de två långa och komplexa styckena "Flight" (från albumet "The Black Box") och
"The Plague of Lighthouse Keepers" (från världens bästa skiva "Pawn Hearts"). Läs mer
om Peters tankar runt detta här.
Jag ska inte göra någon detaljerad recension av denna konsert, men kan konstatera att "The
Flight" var höjdpunkten på första halvan av konserten. Jag ska erkänna att jag inte hört den
på många år, säkert inte sen 80-talet. Den fungerade dock alldeles utmärkt.
Efter några mellanspår så börjar så småningom upptrappningen mot musikens allra högsta
höjder. "Man-Erg" gör ju ingen besviken. Den satt bra redan 2008 och trion känns mer samman-
svetsad än någonsin tidigare. På min gamla LP "Pawn Hearts" fick man ju efter "Man-Erg"
vända över till sida två för att lyssna på den långa musikdikten "Plague...". Här smyger den sig
på nästan direkt efter "Man-Erg" utan att publiken ges möjlighet att applådera denna.
"Plague" är helt lysande, det är musik på en så ofattbart hög nivå att jag mer tänker på att
jämföra detta med klassisk musik. Bandet är så samspelt; Peter sjunger nästan bättre än
någonsin. Hugh Banton är lika grym som jag förväntat mig. Vid några tillfällen i stycket
är ljudet från orgeln så omvälvande att man bara baxnar. Trummisen Guy Evans förser förstås "Plague" med den perfekta rytmiska inramningen.
Det som slår mig och mina medkamrater är Hammills röst - fortfarande lika stark som
någonsin tidigare. Man undrar hur han kan få ut alla dessa ljud ur denna tunna kropp. Makalöst!
Efter att sista tonerna har ljudit ut blir det stående ovationer från en mycket entusiastisk
publik. Det känns som att bandet kommer att fortsätta spela och uppträda, bara Peter får
varva detta med en soloturné.
Det finns mycket mer att säga, men mina reskamrater får gärna tillägga något och ge era
personliga intryck av denna konsertupplevelse.