Gästskribent Maria Bergh sammanfattar intryck från Way Out West, Alt-J bäst

Cool, calm och qualified

Ljudet är öronbedövande, stegras som en vildhäst som försöker slita sig från mängden. Sitter på avstånd, men tar ändå på mig öronpropparna. The Refused gör entré och alla saliga och förhoppningsfulla fans strömmar dit. Själv sitter jag med mitt 55-åriga öra och läppar på ett glas rött istället. Skönt att slippa gå ner dit, helt enkelt. Min snart 60-årige konsertkompis Ingemar  har just skuttat dit ner, full av förhoppning och nyfikenhet. ”Det här bandet måste man se och höra” , menar han.

W.O.W. Way Out West, här är jag för första gången. Intrycken samlar sig och jag slås direkt av denna organisation som verkar styra med fast hand. Bara detta att ta sig in, verkar följa ett inlärt mönster. ”Guld alkoholfri”, står det på mitt endagarsarmband. Något likt får i fållor, tar vi oss sakta in och jag letar mig fram mellan artiga leenden. Här är medelåldern runt 25 år och jag får lust att nicka igenkännande för varje 50-åring jag ser. Vi är inte många, cirka fem procent, enligt Ingemar. Han säger också något som får mig att studsa till lite:

”Här ser du bara vita unga medelklassungdomar, med utbildning och speciellt kvalificerad musiksmak”. Smalare än vad de flesta festivalbesökare vill ha, menar han. Var är då alla brunögda, krullhåriga, mörkhyade välutbildade ungdomar, med liknande musiksmak? De tycks vara ungefär lika många som vi i övre medelåldern.

Månne en ledtråd till detta skulle kunna vara det som fått mig själv att tveka att gå på denna omtalade festival tidigare år, nämligen priset. Hur många ungdomar utan stöd av föräldrar eller studiemedel, har egentligen råd att gå hit? Rätt många har dock hittat hit. Kanske har de alla sparat till detta eller satsat hälften av sitt studiemedel, för att gå på en så driven och kvalitativ festival, utnämnd till världens bästa musikfestival, om jag minns rätt. Vida känd för sin fantastiska repertoar, med kvalitativ musik. Band som blir kända efter att ha spelat här och band som redan är kända av en kräsen publik. 

Personalen måste ha gått på minst en sjuveckorskurs, för att kunna hålla denna goda standard. Alla här är vänliga, lugna och städade. Här tillåts ingen att falla ur ramen- så arbetarklassen bör nog inte göra sig allt för stort besvär- eller?

Bra eller dåligt? Fantastiskt imponerande festival, där kvalitet, kunskap och kontroll kan stå som epitet. Ja, det är intressant att vara här; välkomnande också för den som tillhör de fem procenten. Mark Lanegan Band tilltalar mig mycket, påminner mig- som inte är någon musikexpert- lite om Doors.  Florence + the Machine når upp med ljuv stämma ända upp till stället där vi tar vårt glas vin och The Black Keys gjorde vad de kunde, så länge vi var kvar.

Men med tanke på årets heta diskussion om hur festivalen väljer att enbart sälja vegetarisk mat och den känsla av väldrillad ordning som förmedlas, börjar jag undra något. Tänk om festivalen egentligen arrangeras av Ingvar Kamprads IKEA eller, Gud förbjude, av Scientologikyrkan eller Jehovas vittnen- eller av veganrörelsens ibland diktatoriska falang (vilka de nu kan vara)? Elak tanke, förmodligen. Troligen arrangeras allt helt enkelt av kunniga kvalificerade och coola musikälskare. Också.

Till sist fortsätter vi kvällen med att åka till Trädgårdsföreningen. I baren försöker mitt frökenaktiga jag hålla reda på någon slags köordning, för att kunna skynda mig till nästa konsert, med the ALT-J. En (för övrigt mörkhyad) yngling blir lite lack på mig och försöker få mig att inse att kösystem inte fungerar. Med min envishet fungerar det dock och jag får min öl. Går in i salen och sveps genast med av ALT-J:s intelligenta, vackra och poetiska spelstil. Hela konserten är alltigenom strålande. Helt betagen och nöjd, går jag mot utgången med Ingemar. Han ska stanna kvar, men först hinner vi tala lite om torsdagskvällen. Ingemar och jag är överens. Imponerande publiktält och scener, som givit oss först Mark Lanegan Band, sen Florence + the Machine- och till sist ALT-J.  ALT-J hade ”allt”.  Och för festivalen finns bara ett ord: W.O.W. !

Maria Bergh, nöjd festivalbesökare