 | ||||||
| Sam Beam |
Förväntningarna var höga; fina recensioner från Debaser Slussen i Stockholm dagarna innan, härlig konsert på Way Out West 2009. Men det vill sig inte riktigt på det slutsålda Trägårn igår. Konsertens starttid är redan 20.30. och på grund av den långa kön till jackinlämningen så missades första låten, som med all säkerhet var singeln "Walking Far From Home" från nya skivan "Kiss Each Other Clean". Sam Beam har med sig hela sex musiker, som bl.a. spelar sax, fiol och banjo. Det låter som ett vinnande recept och det börjar bra med "Big Burned Hand" från senaste skivan, som kanske är det poppigaste och funkigaste Beam har gjort. Jag tycker nog att första halvan av konserten flyter på ganska ok. Iron & Wine har ju inte de stora låtarna, men kommer man in i rätt stämning, så spelar det inte stor roll. Ibland låter det mycket Little Feat om bandet och inget fel i det. Byt bara ut Beam mot Lowell George, så... Problemet med konserten är att den är ganska spretig. Ingemar S sade att Beam nog är inne i någon slags krisperiod musikaliskt, där han inte vet vart han ska gå vidare. Detta blir ganska uppenbart och den riktiga publikstämningen infinner sig aldrig. Någon publikdomptör är ju Beam knappast heller, men lite kul mellansnack hade piggat upp en sådan här kväll. Beam har ju som sagt ett stort band med sig, men det blir inte alls samma känsla som när jag såg Sufjan Stevens i Stockholm för några år sedan. Sufjans musik har bättre låtar plus att han kan få en publik att trivas. Nä, här kändes det nästan bäst när Beam bara spelar helt solo i extranumret. Detta var bara en dag på jobbet och det var ju synd. Med tanke på mina förväntningar, så blev detta en besvikelse, därav det mycket låga betyget två av sex.
Jo, det var rätt avslaget faktiskt.
SvaraRaderaJag delar nog besvikelsen över konserten - men mera som upplevelse än av musikaliska skäl. Det jag hörde bäst var de mer experimentella låtarna, med en tät ljudbild som överröstade sorlet från publiken. För tyvärr, de mer lågmälda låtarna försvann i prat och skratt från stora delar av publiken. Sam Beams röst hördes inte. Och då stod vi ändå rätt långt fram - det trevligaste inslaget i konserten, att ha sällskap med både jobbkolleger och Poplistedeltagare. Håller med Ingemar att musiken spretade, men det var väl o.k. De olika instrumenten som spelades gillade jag, det var även flöjt - och visst var det ytterligare ett stränginsrument mer än banjo?
SvaraRaderaNej, någon rättvisande bedömning av musiken kan jag inte ge - men tummen ner för publik som inte låter sig störas av att det pågår en konsert i samma lokal som deras privata samkväm.
Kvällens behållning var gott öl och trevligt sällskap på 3 små rum.
Nu ska jag lyssna på Iron & Wine via Spotify...
Konserten fick 3 fyrar i GP. Där skriver recensenten nämner bl.a. att ljudet var bäst längst bak, men där stod ju bara en massa folk som pratade högt, så det var svårt att veta var man skulle stå. Alltså lite av samma åsikter som du hade, Else-Britt. Läs recensionen här: http://www.gp.se/kulturnoje/musik/1.545029-iron-and-wine
SvaraRadera