Fler kommentarer från WOW

Här kommer några fler kommentarer kring Way Out West i helgen:

* Detta är verkligen en festival för den vita medelklassen (utan att lägga någon värdering på detta). Det kan inte ha varit många invandrare här. Många ungdomar var också ganska uppklädda - något som fungerar på en stadsfestival, men knappast i Roskilde.

* På torsdagens klubbkväll gjorde Bear In Heaven (bilden nedan) ett gott intryck. Sångaren Jon Philpot är väl inte helt lättillgänglig med sin speciella falsettröst. När han talar mellan låtarna har han dock en mycket mörk röst. Hur som helst gillar jag deras minimalistiska, psykedeliska musik.


* Både Else-Britt och jag (och många andra jag talat med också) höll Mumford & Sons (bild nedan) som bästa akt. Vilken energi. Folkmusik med hardcorefrenesi. Framför allt höll deras konsert rakt igenom utan några svackor.


* The National var ett av de band som hade de mest hängivna fansen - det stod helt klar. När
tre killar i 30-årsåldern bredvid mig pekade med fingrarna i luften och headbangade
som hårdrockfans, så såg det något lustigt ut med tanke på bandets seriösa, lugna musik och tunga texter. Se bilden nedan!


* Iggy Pop var kul att se, men ljudet var bitvis taffligt och jag tycker nog inte att dagens Stooges med James Williamson som ersättare för avlidne Ron Asheton är riktigt så rått som jag skulle önska. Konserten hade ärligt talat en del svackor. Men det var kul att se Iggy - hans
aggressivitet blandad med en äkta glädje spred sig till alla i publiken. Han är vältränad och
studsar omkring som en guttaperka på scenen denna 63-åring. En bra show var det.

* Poplistans kelgrisar Beach House (bild nedan) och Broken Bells gjorde helt godkända insatser. Speciellt förtjust är jag i Beach House sångerska Victoria Legrand med sin väldigt speciella röst.