Jag har redan tidigare hyllat Field Music, bandet från Sunderland i nordöstra England, som består av bröderna David och Peter Brewis. För några månader sedan deltog låten "Them That Do Nothing" på Poplistan.
Bandet har nyss kommit ut med sitt tredje alster, "Field Music (Measure)" Detta är ett dubbel-album, vilket kan tyckas vara lite övermaga. Och det är verkligen tänkt som två album, det första lite poppigare och lättsammare och samtidigt striktare medan det andra är mer experimentellt och löst i fogarna.
Bandet har sin egen stil, även om det finns massa influenser från 60- och 70-talet, allt från Beatles och 10cc till jazzig Steely Dan, funkig Talking Heads eller progressiv rock som Gentle Giant och King Crimson.
Jag är mycket förtjust i detta band och denna regniga dag lyssnade jag igenom hela albumet i ett sträck. Helhetskänslan är mycket positiv och trots det stora omfånget i tid, så tappar bandet aldrig fokus. På ett sätt är helheten större än delarna var för sig, men trots det finns det ändå vissa låtar som jag kan rekommendera er som inte vill ta er till hela skivan på en gång:
"Them That Do Nothing" var med på poplistan och den kan ni gärna höra en gång till.
"Effortlessly" är en poppig sak som påminner inte så lite om XTC och med en skvätt Frippgitarr.
"Clear Water" är helt underbar. Minimalistisk och suggestiv. Är det 5/4-takt någon? Lite progressiv rock här med goa trummor och en ödslig gitarr som mal om sina toner på ett läckert sätt i bakgrunden. "Let's Write A Book" är en underbart jazzig låt. "The Rest Is Noise" - mycket Gentle Giant-vibbar här. "Curves Of The Needle" - stämsång inte olikt 10CC och härligt klinkande piano. "See You Later" får mig att tänka på Samla Mammas Manna. "It's About Time", den enda långa låten, knappt tio minuter, är mer lös i fogarna och innehåller mest lite stråkljud från en fiol och har ett avbrott med bara tystnad i över två minuter!
Trots att det finns många hänvisningar till progressiv rock, så är bandet i grund och botten ett popband. Samtliga låtar utom den sista är också runt tre minuter.
För er som gillar detta, så kan det ju vara värt att tipsa om bandets två sidoprojekt, The Week That Was, som jag är mycket förtjust i och School Of Language, som jag inte hunnit kolla in än.
Sedan är det ju så här att Field Music kommer till Way Out West i augusti, tyvärr endast till klubbscenerna. Jag säger tyvärr, eftersom det kan vara svårt att komma in där, men jag ska försöka att hänga på låset för att få uppleva bandet, för jag är säker på att de fungerar bra live.
Förvånansvärt mycket proggvibbar. Låten Effortlessly är som du skriver på pricken XTC med Fripp. Överlag verkar bröderna Brewis betuttade i sitt xtc, projektet the week that was är ett än mer tydligt exempel på detta. Jag har dock problem med en del av arrangemengen och rösten; tänk Freddy Mercury på kalas med Gentle Giant. Lustigt med Field Music: baserat på recensioner borde jag älska det här men det vill sig icke. Gillade aldrig poplistelåten för några månader sen, försöker på nytt - ingenting. Nix, återgår till Perfume genius skiva "Learning" och Richard James (fd Gorky's Zygotic Mynci) "We went riding". En avklädd pianodriven ångestskiva med sufjankänsla (perfume) och en varm, melankolisk sensommarskiva (James). Inget danar karaktären så som sol och sorg.
SvaraRadera