Mogwai: 3 Forest Swords: 4
Nyss hemkommen från Poplistans resa till London. I torsdags besökte vi
Camden Market, den klassiska marknaden i London. Bara ett stenkast
därifrån ligger den likaså klassiska arenan Roundhouse, där många
stora band har spelat förr om åren, t.ex. Jimi Hendrix, The Doors,
Soft Machine, Pink Floyd, The Rolling Stones, Yardbirds etc.
Nu var det dags att se och inte minst höra på skotska instrumentala
postpunkarna Mogwai. Bandet spelade sin andra fullsatta spelning i rad
på Roundhouse, 6000 personer sammanlagt.
Jag har ju sett bandet två gånger tidigare, den första var på Accelerator på
Trägårn i Göteborg för ca tio år sedan och den andra på Way Out West
för tre år sedan. Den första av dessa upplevde jag som ganska tråkig och
enahanda, den senare som bra. Egentligen var det nog ingen större skillnad
på de två, men jag tror det berodde på att den förra var för lång medan den
senare var på cirka en timme. Den typ av musik kan bli lite sövande om den
blir för lång.
I år firar Mogwai tjugoårsjubileum som band. Och de låter som de brukar:
tunga dubbelgitarrmattor, som är öronbedövande och däremellan långa
sekvenser där de spelar lugnt i avvaktan på ett kommande crescendo.
När jag skriver öronbedövande, så är det en underdrift - det var JÄKLIGT
HÖGT. Som tur är använder jag alltid öronproppar, vilket är ett måste för
mig med känsliga öron. Att många i publiken inte skyddar sina öron är för
mig en gåta.
Min medresenär och jurymedlem i Poplistan Ingemar S tyckte att Mogwai
saknar en motor i sitt band - trummor och bas bygger ju normalt sett grunden
i ett band, men här hörs de knappast. De två gitarrerna dominerar fullständigt.
Här kan ni få ett klipp på hur de låter. Klippet är från irländska Cork för några
veckor sedan:
Det får bli en blygsam trea i betyg. Det intressanta är att båda recensenterna på
konserten från Roundhouse satta högsta betyg och samma omdöme fick bandet
från flera andra spelningar strax innan. Ja, smaken är olika. Så här står det i
ansedda Guardian.
Personligen gillade jag förbandet Forest Swords bättre. De (Han) lät nästan exakt som
på skiva. Det kan bero på att han (Matthew Barnes) mest använde sig av förinspelade
toner (ljud) som en bas för sina stycken. Men jag gillade det. Här kan ni se ett klipp från
Athén ifjol:
Jag gillade tidiga Mogwai, gillade när de plockade på gitarrerna och när det var bra
SvaraRaderablev det en jättevacker väv av alltsammans. Så läter dom inte länge, nu är det kompakta ljudmattor mestadeles stillsamt och i varannan låt ett crescendo. Alla crescendon är likadana, dom, växlar mellan de vanligaste ackordsspannen som finns (typ E till A) och markerar snabbare på gitarrerna. Vad bas och trummor gör
hörs inte. Rytmiskt är Mogwai urtrista och de gånger man hör trummor och bas
styr dom inte musiken utan tassar efter.
Är färdig med Mogwai känns det som.