onsdag 20 maj 2015

LIVE: Toppbetyg till Laura Marling




















Laura Marling, denna 25-åriga engelska sångerska, har varit en
flitig besökare på Poplistan. Jag tror har varit med minst fyra gånger.
Jag gillar henne och hon har redan spelat in fem album, som
varit mer eller mindre  kritikerrosade.
När hon växte upp var det Joni Mitchell och Neil Young som spelades
mest i hemmet. Och nog märks det att Joni är en kvinnlig förebild.
Mina förväntningar var lagom höga. Jag visste inte hur hon skulle
förvalta sina många, fina sånger live. Speciellt intressant skulle det
bli att få uppleva henne även spela elgitarr efter att förut endast använt
sig av en akustisk.
Tisdagskvällens konsert inleds med "förbandet" Gill Landry, denne
singer-songwriter som nyss deltog i delfinal 1 på Poplistan med den
fina Take This Body. Landry spelade en halvtimme och precis som
på skivan, så körade Laura Marling på denna. Gåshud direkt.

Inför en tämligen fulltalig publik äntrar Laura scenen vid 9-snåret. Hon
kompas av en trio på gitarr, bas och trummor. Det börjar mycket lovande
med Howl från senaste albumet Short Movie. Laura sjunger underbart
vackert, ljudet är perfekt. Jag blev imponerad av det långa medleyt med
Take The Night Off/I Was An Eagle/You Know/Breathe. Här var det
mycket Joni MItchell. Men Laura Marling kan dock stå på egna ben
utan att behöva jämföra sig med någon annan.
Under den 90 minuter långa konserten fanns det nästan inga svackor,
vilket är mycket ovanligt för de flesta artister/band. Laura växlar mellan
akustisk och elgitarr. Förutom sången så blir jag överraskad av hennes goda
gitarrspel, t.ex. på False Hopes.
Jag har inte lyssnat igenom alla hennes album rakt igenom, men vissa
kände man ju igen, t.ex. den starka Master Hunter, Sophia och Ramblin 
Man. Allt var så bra att jag och min kompis Maria bara baxnade.
Det blir en cover; Colorado Girl av Townes Van Zandt, som hon tolkar
fint. På slutet av konserten spelade hon Goodbye England (Covered In Snow).
Laura lämnade England för två och ett halvt år sedan för att flytta till
Los Angeles.
Efter de här nittio minuterna känner man sig helt omtumlande glad. Jag
blir inte ens besviken på att hon inte kör något extranummer (hon brukar
inte göra det heller, har jag läst). Det blev en perfekt konsert. Laura är
ingen artist som pratar en massa mellan sångerna. Hon låter sin musik
tala för sig självt. Det här blir högsta betyget och det är mycket sällan
jag ger konserter en sexa, kanske en per år i bästa fall.
 Betyg:  6

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar